Göteborgsposten – 18 december 1873, sida 1

— — 2 en af kapten Caspersor träffande benämndes vättfallan. Det giok ej an för partiet att ätttram säga: sis volo, utan det skulle sägas å ett mera -schangtiltt sätt, förstås, så att j Första kammaren deraf tog anstöt. I hvilcen vånda majoriteten der lefde ooh regerade, kildrade en af utskottets ledamöter, friherre Fonck (reservant) på ett särdeles muntrande ätt i Företa kammaren (d. 15 maj). Betäncandet och isynnerhat den s. k. klämmen hade nemligen undergått många förändrivgar, hvilka nträffade nära nog en gång om dagen, meddelade frih. Funck, och med den följd, att man aldrig riktigt visste, hvar man var hemma, ty hade man tänkt eig in i ett förslag till beslut och uppställt en reservation deremot, så blef detta förslag några timmar derefter på ett eller annat sätt förändradt. Under de vidlyftiga debatterna om det eålunda tillkomna betänkandet — de upptaga 138 sidor i Första kammarens och 50 sidor i Andra kammarens tryckta protokoller — äro i främsta rummet de yttranden, hvilka afgåsvos af några ledamöter i Första kammaren, märkliga derföro, att de omisskänneligt gåfvo vid handen, huru starkt dessa blifvit påverkade af det hotande språk, som landtmannapartiets förare användt, och eom växte i samma mån tillmötesgåendet visade sig från motsidan. Sålunda ansåg exn. frih. De Geer statautskottets betänkande -aäsom ett program för fred och godt förstånd mellan kamrarne och tillika, att frågan hade en ännu större vigt och mera ingripande social betydelse deri, att den var egnad att upphäfva de sista lomningarne af hvad som gjort bondeståndet i Bverige till en särskild sluten kast,. Otvifvelaktigt är, att frih. Do Geer verkligen hyste och troligen ännu hyser eå sangviniska förboppningar om det i fråga varande bstänkandets följder, men det torde dock vara tillåtligt betvifla, om dessa förboppningar gå i fullbordan äfven i fall landtmannapartiet uppnår allt det, som i betänkandet påyrkades. Nämde parti skall ganska säkert genast derefter framkomma med nya ech ökade anspråk i enlighet med sina separata intressen. Prof. Rydin erinrade också ganska riktigt derom, att det alle ioke hjolper, att kasta åt det mäktiga parti, som uppställt denna fråga på sin dagordning, dst ena köttetycket efter det andra, än i form af smärre skattelindringar, än genom att låta andra frågor få sin lösning efter deras önskningar för att dymedelst smeka dem till tystnad, och grefve Gösta Posse yttrade lika oförbehållsamt, -att den stora frågans lösning icke blir genom denna skrifvelse (den af statsutskottet föreslagna) genomförd, utan blott en början gjord — till hvad angat denne talare visserligen icke, ty han hejdade sig, men hvad han menade hade redan i en af motionerna uttalats medelst antydandet, att jordbrukets representanter kunde begagna sig af sin närvarande maktställning. Äfvon om, såsom frih. De Geer föreställer sig, de sista lemningarne af hvad som gjort bondeståndet till en särskild, sluten kast skullo, upphäfvas derigenom, att landtmannapartista anspråk nu beviljades, så-blir dock ingalunda derigenom freden ooh det goda förståndet kamrarne emellan bättre, derest icke Första kammaren äfven framgent fogar sig efter majoritetens i Andra kammarens vilja, och då otvifvelaktigt med det resultat, att den parlamentariska sjelsstyrelseneller, kortare uttryckt, bonderegementet eå myoket snarare införes. Ty hvad är väl landtmannvapartiet annat än ett nytt bondestånd, men nu med sörökad maktställning? Gör icke vu frälsejordegaren grefve Posee gemensam sak med skattejardaegaren Jöns Pehrsson? Men hvarföre hafva väl dessa begge folkombud — i börd, bildning och lefnadsvanor så olika — Bu blitvit så säta vänner? Jo, helt enkelt derföre, att deras intressen öfverensstämma, Fullblods-aristokraten på Charlottenlund och ultraradikalen från Svaneryd arbeta nu gemensamt för det nya bondeständets makttillökning, der. vid dock den senare tills vidare nöjer sig med den materiela vinst, som grundskatternas och indelningsverkets upphäfvande kan medföra, hvaremot den förre tillika har det blifvande bonderegementet i perspektiv. Då den alltid högsinnade, men aldrig misstrogne frib. De Geer hyste höga tankar om riksdagens, äfven landtmannapartiots, fosterlandskärlek och derföre vädjade till den för att åstadkomma fred kamrarne emellan, ble det en cenare talare förehållet att anslå hel andra strängar än pairiotismens. Man bör, yttrade förste hofstallmästa ren Tornsrhjolm, som nu helt och hållet ställde sig på landtmannapartiets sida, taga i betrak tande, att pluraliteten i båda kamrarne utgöres aa AAQ.— 2