Göteborgsposten – 18 december 1873, sida 1

— —— —?ö — och dock lefva — att veta att saknaden är förbi och att man ej längre är beböflig. Det är hårdt att se min plats fylld — att veta att en annans emekningar nu äro de käraste, en annans röst nu den ljufvaste, en annans kärlek den mest värderade. O att jag hade dött en verklig död! Hvarföre fick jag ej göra det, o Gud? Hon böjde ner sitt hufvud, och hennes tårar föllo som regn på hennes unge makes vackra hår. Och han som älskade henne högre än sitt lif låg der i djup elummer, utan att höra något, utan att se något, utan alt veta det ringasto om att hou var så nära honom ! Bernico fästade sina längtonde blickar på hans ädla, ungdomliga ansigte. Hon kysste sakta hans händer. Men huru hon längtade, vågade hon ej förråda sin närvaro för honom. Hennes ed band henne; men tron att hon var förgäten af sin mean, och att han älskade en annan högre, skulle ha afhållit henne från att gifva sin närvaro tillkänna, äfven om hon ej afgifvit någon tysthetsed. Ännu en liten stund dröjde hon, till dess han började oroligt röra sig i sömnen; då smög hon sig tyst bort, tagande vägen till klädrummet. Ion hade hela dagen gömt sig i vindsvåningen, och det var der Monk hört hennes klädning frasa, då hon flydde undan honom under hans spaning. Hon var frusen och hungrig, emedan hon ej ätit någonting sedan dagen förut. Hon -ställde sig framför kamioen i klädrummet och värmde sig. Det fanns en silfverbricka på bordet med en half butelj vin och några skorpor, som sent på aftonen uppburits för lord Chetwynds räkning af hofmästaren, hvilken märkt huru obetydligt lorden ätit, sedan han kom tillbaka hem. Denna lilla uppmärksamhet mot marquisen kom Bernice väl till pass. Hon drack en del af vinet och åt upp skorporna. Men hon finge ej längre qvardröja här — det var tid att gå. Hon hade burit en mörk lång kappa af vattentätt kläde på resan från Wales, och den var nu gömd i ett