Göteborgsposten – 18 december 1873, sida 1

Något längre fram eriorades — i första -ummet statsutskottet — derom, att Lalla de, om intresserade sig för vårt lands andliga och nateriela framåtskridande i större skala, måste motsätta sig alla planer om ett starkt Jörsvar: vi borde ondaet beträda ede fredliga idrotternas väg Första kammaren borde dock ej frukta, att den Andra ville lemna vårt land försvarslöst-, men just i denna fruktan angass orsaken ligga till Ådrojsmålet med skattefrågornas lösning. Då de första gemensamma voleringarne icke lemnat det resultat, som landtmannapartiot hade beräknat, underrättades genast Första kammaren (d. 3 april) derom, att dess så mycket prisade illmotesgdenda i fråga om grundskatter och indelningsverk, måste med ens förvandlas till ett misstroendsde skilda kamrar: ne och partiorna omellan, och att någon uppörelis kamrarne emellan efter denna dag skulle blifva mycket svår att få till stånd. — De store frågorna skulle derefter ovilkorligen blifva ställda på spetsen — och i sjelfva verket är detta väl för dem, som stå på ståndpunkten af Andra kammarens majoritet, ingenting att beklaga sig öfvor — och så påmindes Första kammaren — nu minst för fjerde gången — derom, att landstingen måste gå till väga på samma sätt som Skaraborgs läns landsting, och att lyckligtvis ej mer än två år återstå tills ett större omval i denna kammare skall ske. Tre dagar senaro, (d. 5 april) inflöt i landtmanvnapartiets tidning en uppsata, hvari moddelades, att lodamöterna i statsutskottete inkomstafdelning (som primo loco skulle behandla do båda stora skattefrågorna) antingen måtte visat hvarandra mycket ringa tillmötesgående, eller också träffat hvarandra mycket sällan, ty nämnde atdelning hade nu en hel mänad sysselsatt sig med de båda skattefrågorna, utan att något opus vittnande om tillmötosgåendeo hade löpt af stapeln, för hvilket dröjsmål afdelningens ordförande, f. d. statsrådet Carlson fick en stark knuff, hvarjemte framhölls till nämnde ordförandes beaktande, Åatt de, som ifrade för frågans lösning, nästan voro mera belåtna med ett betänkande, som vore mindre folländadt, men komme snart fram. Endast eltva dagar derefter undfägnades Första kammaren med en ny ändå strängare påkinnelso om sin dödlighet, såsom politisk institution. Om denna. kammare ville spela kan dess slut lätt bli en, eburu visserligen mindre effektfull, repetition af hvad som hände stånden decombordagarne 1865. Det är naturligtvis icke möjligt att beräkna, om detta hotande språk inverkade på Första kammarens ledamöter i statsutskottet, men ett faktum är — hvilket ock landtmannapartiets organ jubilerande framhöll d. 26 april — att vid utskottets sammanträde dagen förut bade redan den åsigten mod stor pluralitet gjort sig gällande, att de begge frågorna om grundekatsoroa och indelningsvorket skulle behbandläs och lösasgemensamt, hvartill sedan kom, att förslaget till utskottets betänkande utan votering antogs och att sedan mot detsamma endast fem af Första kammarens tolf ledamöter i utskottet reserverade sig. Vidare kan ingen förneka, att det kombinerade skattejordssamt rustoch rotohällare-indescet genom den utgång frågan fick i stateutekottet hade vunnit en stor seger, ty såsom en sådan måste det väl anses, då i utskottet med så stor röstöfvervigt första steget togs att successivt afskrisva — d. v. 8. osterskänka — onera, som representera ett kapital af etthundra millioner rdr; men den ändå betydelsefullare segern låg dock deri, att försvarsväsendets ordnande så till tid som till omfång ställdes i beroende äfven af grundskatternas alskrifning, och derigenom gjordes till en ackordsfråga. Men man skall iogalunda föreställa sig, att landrmannapartiot i utskottet, ehuru visst om segern der, lätt kande konstruera Ålänmen d. v. 8 det opus, som i Andra kammablifva fråga om annat än afskrifning af grundskatterna, enär aflösning numera vore en öfvervunnen ståndpunkt,. Detta uttalande upptogs så illa a icentern, att den (till hvilken dock både grefve Sporre och hr Corlön räknades såsom stiftaro) re dan d. 13 febr. delgaf N. Dagl. Allebanda, att hi Treffenberg icke tillhörde nämda parti, och att så ledes denna center icke kunde och borde göras på -viest sätt ansvarig för den nämde tolarens (br Tref , I enberg-) uppfattning. Men huru förklara centern: ff FF ER TP EF RP Am r I ifriga åtrå, att nedlägga en protest mot hr Treffen s bergs uppfattning, fastån gresve Sparres och hr Car g lens uttalanden hade gått i samma riktning ? Hade je dessa begge herrar under tiden emellan d. 22 januar It och d. 13 februari ångrat sig, eller antogo de att de 2 I som af dem yttrades förstnämnde dag i kammare h för att smeka landtmannapartiet icke skulle blifva be Uant för allmänbeten, utan blott inflyta i riksdagen t. tryckta protokoller, hvilka hafva en obetydlig af le I sättning och få läsare? samma roll, som förut adeln och prosterna, så em Lim men sv