Göteborgsposten – 18 december 1873, sida 1

Efter middagen höll hon sig gömd i växtrummet och väutade på Bornice, troonde att hon i sin kärlek och förtvillan skulle ånyo smyga sig in liksom qvällon förut för alt få kasta en blick på Chetwynd och Sylvia tillsammans. Men bon kom ej. Han var ej den ende, som väntade på Bernice. Lord Chetwynds blickar riktades ständigt mot växtrummet, och Sylvia sjok afvaktade i hemlighet med en viss bäfvan vålnadens framträdande. — Det var med en känsla ef missräkning som lord Chetwynd denna qväll begaf sig upp i sina rum, till bälften öfvertygad om, att han verkligen varit offer för en synvilla, förorsakad af öfverretning i hjernan. Han hade slumrat mer än en timma, och hans djupa och lugna endedrägt var det enda ljud som förnams i rummet, då dörren till klädrummet sakta öppnades och yålnaden smög sig in i rummet. Den unga marquisinnan liknade verkligen en vålnad i sin långa hvita begrafningsdrägt, med sina bara armar, silt svarta hår strömmande ner öfver hennes axlar, sina bruna ögon fulla af sorg och förtviflan, sitt bleka ansigte. Men huru strålande skon var hon ej på samma gång! Det egendomliga zigenarlika behag, som varit utmärkande för Bernice Gwellan på St. Kilda, bade utvecklats till en eällsynt skönhet. Ingen instinkt antydde hennes närvaro för Chetwynd, der han låg i djup slummer. Hans puls slog lika lugnt, då hon genom det dunkla rummet smög, som en vålnad i sanning, fram till hans sida och med ett uttryck af den innersta kärlek aftecknad i sitt ansigte lutade sig öfver honom. Hennes kyssar föllo som snöflingor lätt på hans hår, hans ansigte, hans händer, och han kände dem ej. Han hade vakat under den föregående natten, och naturen kräfde ut sin rätt. — Min älskling, o min älskling! vär det tysta språk som Bernices hjerta talade. Den nya kärleken skall ej uppgå mot den gamla. Sylvia kan ej förstå dig så, som Berniee gjorde. O hvad det är hårdt att anses vara död