Göteborgsposten – 18 december 1873, sida 1

tresse står i etrid med statens eller det all sännas intresse, är det ganska naturligt, att e påyrka en förändring, som kommer dem till odo. Mera öppenbjertigt yppade ingen anan den innersta tanken Säkrare slog inen annan talare hufvudet på spiken, naturgtvia emedan ban var fullt inne i situationen. förr hölls den regeln högt i ära, att det enkilda intresset borde vika för det allmännas, ör statens intresse; men denna regel tillhör n öfvervunnen ståndpunkt och bör allra minst illämpas på grundskatter och indelningsvork. Hr Tornörhjolm gick ändå längre i odiolomatisk öppenhet. I statautskottots betänrando hade med mycken styrka framhållits, utt vårt försvarsväsen bör ordnas, sedan inlelniogsverket blifvit upphäfdt på principen af ulmän värnepligt, hvilken, yttrade hr Tornörhjolm, rätt tillämpad lemnar ett starkt förvar. Men omedelbart derefter uttalade han: Min ötfvertygelse är dock, att svenska folket icke vill underkasta sig denna tunga börda. Räknar sig nu hr T. till svenska folket, så lär icke heller han vilja hafva ett starkt försvar. Då den utmärkelsen vederfors denne talare act af ingen blifva motsagd, är det otvifvelaktigt att hans ofvan citerade yttranden åtminstone icke ogillades. Slutligen betonade hr Tornörhjelm, att, om Första kammaren icke ville taga hänsyn till hvad Andra kammaren fordrar, kommer Första kammaren att intaga en så isolerad ställning, eom icke kan vara med kammarens eller landete intresse förenlig. Man finner af detta yttrande, att äfven hr T. blifvit verksamt berörd af de tryckta hotelser, som framkastats af landtmannapartiots skriskannige förare. Under det hr Tornårhjelm, som alls icke besvärades af någon ömtålighet, ej blef stött i anledniog af de uttalade stränga tillvitelherna, att ett köpslagande egt rum och pågiok emellan de olika introssena, utan med vanlig godmodighet framhöll att ett köpslagande mellan idsåer och intressen eger rum bela lifvet igenom, upptogs deremot nämde tillvitelse ganska illa af friberre Stjernblad, som sade sig icke veta, hvarföre man skall söka bevekelsegrunder för ett handlingssätt, då de verkliga ligga så nära till hands, — och deri hade friherren fullkomligt rätt, ty ätven af hans väl genomtänkta anförande lades de verkliga, men tillika de kombinerade bevekelsegrunderna fullständigt i dagen. Emedan man vill åstadkomma ett betryggande försvar, så måste ju, etter frih:ns uppfattning, icke blott indolningaverket, utan äfven grundskatterna afskaffas: det är med semärta, yttrade frib:o, jag säger detta, ty det kan icke undgå min uppmärksamhet, att det är med statens fördel öfverensstämmande att ega en grundskatt, som utgår från jorden. Men, frågar man sig nu, hvarföre då beröfva staten denna fördel? Derpå föreställer jag mig, att svaret ligger nära till hands. I de s. k. eröfrade provinserna äro grundskatterna ytterst obetydliga, men der är indelningsverket särdeles tryckande. I det öfriga Sverige åter uppgå grundekatterna till vida högre belopp, men der är indelningsverket långt mindre tryokande. För att nu så begge dessa bördor aflyftade, såsom nu föreslagits, har ett ackord ästadkommits, och dess första resultat blet etatsutskottots betänkande. Både friherre Stjernblad och f. d. statsrådet Carlson lade mycken vigt derpå, att om icke utskottets elutforklaring, det som klämmen inneböll, nu antoges, kunde anspråken ytterligare stegras. Men hvar finnas garantierna för, att icke så skall ske ändå, sedan Första kammaren nu gått till mötes majoritetens i Andra kammaren anspråk ? Vid 1871 års urtima riksdag förkastades det då framlagda armsorganisationsförslagot af Första kammaren derföre, att det innebure allt för stora eftergifter af indelningsvorkets ekonomiska tillgångar, hvilka man då förmenade sig icke vilja i någon mån efterskänka, och derföre förkastades det särskilda utskottets förslag ar en ganska stor majoritet i nyssnämde kammare. Den har sedan dess icke undergått någon betydligare porsonalsörändring; men det oaktadt visade sig, att 57 ledamöter i Första kammaren d. 16 maj 1873 godkände statsutskottets förslag, bvarigenom både indelningsverket och grundskatterna bortskänktes. Hr Tornörhjelm bevisade sig ega en säker landkänning, när han erinrade derom, att Åpluraliteten i båda kamrarno utgores af jordbrukare. — RR ft ft fa