Göteborgsposten – 16 december 1873, sida 1

2— — s T fot dem emellan. Cuetvynd ansåg det vara bäst att tillbringa sitt sorgår utomlande, och han for. Han ville ej blotiställa ein blifvande hustru för elaka tungor. I dag kom han tillbaka. Just denna afton ha Chetwynd och Sylvia förnyat sin fordna förlofning. Chetwynd tillber henne. Han är ifrig att påskynda giftermålet. Han är full af hopp och förtjusning, såsom älskare bruka vara. IIan tror, att han såg er vålnad på qvällen. Rättvise Gud! huru föttviflad skall ban ej bli, om ni uppdagar för honom, att vi lefver! Monk tycktes rysa vid blotta tanken härpå. Bernioe stod liksom förstenad. Hon erinrade sig, att hon hade för blatt några timmar sedan hört Chetwynd kalla Sylvia -min trolofvade ; hon erinrade sig, att Sylvia varit i Chetwynds famn med hufvudet mot hans bröst. Ena djup förtviflan började bemäktiga sig henne, Monk betraktade henne förstulet, osäker om hvad hon skulle företaga sig. Han fortfor i sorgsen ton: — Oh, Rernice, allt detta är rysligt sorgligt. IIvad skall göras? Det måste vara förfärligt att komma tillbaka till lifvet efter it ha varit skendöd och finna, att man är alldeles öfverflödig. Bernice snyftade konvulsiviskt, men fällde inga tårar. — Det hac funnite qvinnor, fortfor Monk efter en lång tystnad, hvilka ha varit så sjelfuppoffrande, att de etter en sådan återkomst till lifvet skullo aflägsna sig utan alt yppa hemiigheten af sin fortfarande tillvaro. Finnes det sådana qvinnor nu? — Men jag är hans hustru, vet ni ju? Vi erde båda, då vi vigdes, ill dess döden åtskiljer oss, och jag är ej död, Gilbert. Ett nytt giftermål, som han under min lifatid inginge, skulle vara olaglig Visst icke. D band. Ni dog, såsom det tycktes, och Lö r död i lager det möjlig för ått alt ser vigselag