begära mildring i domen. Marskalken såg skarpt på honom, log och sade: Om I viljen skjuta mig nu genast på stället, så är det mig likgiltigt; jag är beredd. En upprörande syn följde. Alla snystade. Marskalken ufgöt inga tårar och tröstade,alla. Maralken behöll hos sig, sedan de andra gått, öfverste Villette och sina barn. Allt tillgick som vanligt; man endast åt middag först kl. 10, i stället tör kl. 7. Marskalken gick till sängs kl. 1, efter det han druckit sitt the och läst sina tidningar. Följande dagen var hans dörr stängd för alla, endast abbt Bonoiser, prest i Saint Symphorien vid Versailles, blef insläpt. Ännu på eftermiddagen hade marskalkea vägrat underteckna ansökan om ändring i domen. Ilan svarade dem, som bådo honom göra det: ÅJag har lefvat länge nog! Hans medgörlighet och lugn liknade en mans, hvilken gjort upp råkning med detta lifvet. Intet enda vredgadt ord undslapp honom, ej heller en klagan emot någon. De underofficerare, som under en längre tid haft i uppdrag att bevaka honom, äro nedtryckta al sorg. Till Köln. Zeit. skrefs d. 11 d:s från Paris: Domen öfver VBazaine ntgör naturligtvis i dag samtalsämnet. På börsen, på alla katter och restani alla försäljnivgsmagasiner och verkstäder, athörn och på boulevarderna talar man endast gens tilldragelser i Trianon. Stämningen är i allmänhet emot Bazaine, och om han ej blir uten, skulle det icke göra något godt iotryck i rhetareqvarteren, der ännu icke glömt de många exckntionerna i Sator: ret. Redan nu bör man knot öfver, att krigsrätten undertecknat en nådeansökan; det är högst sällsamt, ty om domstolen ej ansåg marskalken så brottslig, som general Pourcet gjorde det, borde den haft mod att fälla en annan dom; Her ock, om han verkligen är en förrädare, hade den bort inskränka sig till dådsdomens afkunnande. De radikala tidningarne egna sitt fulla bifall åt krigsrättens gom. Gambettas blad -Republiqne Francais uttrycker sin belåtenhet och yttrar sig i de mest smickrande ordalag om franska bären, hvilken nu förklaras fritvädd från all skammen för liana nederlag (liksom om BRazaines dom skulle behöfts för att öfverlyga om den franske soldatens redan allmänt erkända bjeltemod!). Ingen tidning ar direkt tadla krigsrättens dom. De, som hittills tagit parti för Bazaine, höja nu inför rättvisan. Indast Union säger: Marskalken har eustämmigt dömts till döden. De ovilkorliga föreskrifterna i den militära strafflågen läto befara denna lösning. Man kunde dock tro, att den skulle bli undanröjd. Vi hoppades, ty intet i debatterna rättfärdigar anklagelsen för förräderi. Om den soldat, som icke förrädt, kan degraderas och skjutas, hvad straff skall man då bestämma för förrädaren ? Medlemmarne af krigsrätten tyngdes synbarligen ned at detta spörsmål, eftersom de af statsöfverhufvudet enstämmigt anhöllo om nåd. Denna handling visar att domrarne voro mycket förlägna, i det ögonblick de utfärdade domen, och att de i Rhenarmåns öfverbesalhafvare icke sågo någon förrädare. Rpublique Francaise ir.umserar för hastigt öfver den afkunnade domen, som vill ha Bazaines blod, men derför icke ratificerar (iambettas uppträdande, ty proklamationen af då stre farceur mot marskalken och hans generaler förblir en infamie. De bonapartiska organerna-föra ett häftigt språk och vilja ställa äfven aadra än Bazaine till räkenskap. Så säger POrdre: Kapitulationen vid Metz är dömd. Men det gifves åfven andra kapitnlationer i detta försärliga krig: nemligen Strasbourg, Sedan, Paris. Så bar man äfven Loire-fälttåget med dess långa följd af nederlag: vidare ostarmån, som bragtes till undergång, såldes och förråddes af Jules Favre, representanten för det band af upproriske, hvars fega uppträdande var orsaken till alla våra förödmjukelser och olycksfall. Skall d 4 sept. förblifva ostraffad? skall en hand full insurgenter fått störta en regering och en församling, utan att hemialla åt lagarnes stränga straff ? kn gäng inne på strängheteas väg, bör man icke stanna. Vi ha anfört dessa uttalanden för att visa, huru denna olycksaliga rättegång åter bragt de vilda partilidelserna i ny svallning i Frankrike. I ett bref till ÅKöln. Zoit. af en annan korresp. i Paris, än den förutnämnde, läses följande, hvilket vi återgifva, derför att vi se detsamma betonas i olika korresp. till Tysklands främsta tidningar: Utgången af processen har gjort ett sorgligt intryck på alla tänkande . . . Man vet redan temligeu allmant, hvad som tilldragit sig under de fyra timmarnes öfverlaggning i Trianon; tiden har ej blott användts till öfvervägande at de fyra spörsmålen, som militärdomrarne besvarat med ja. Uncer det de rådgjorde om marskalkens skuld, redigerade de samtidigt ett dåtta sidor långt aktstycke, nådeansökan, och endast genom detta kunde krigsrättens president vinna enstämmighet för domen. Men när man är en prins af Orlåans och i sitt samvete finner mod att döma en marskalk af Frankrike, så bör man handla värdigare. Det mål som hertigen af Aumale fullföljt, är så groft, att det måste slå alla i ögonen. Att smickra massorna, hvilka hysa ett blindt groll för nederlagen 1570—71, genom en grym dom och derefter betäcka ryggen genom en bycklande nådeansökan! Men om hertigen at Aumale tror sig på det sättet blifva populår, så har han misstagit sig och skall ertara det, då han anländer till sivt militärdistrikt, dit han afrest. — I allmänhet uttalar sig den tyska presvan med itrigt klander öfver domen; den ongelska pressen, åtminstone de liberala och moderata organerna, finner den deremot naturlig, churn de medgifva, att förhållandena i Frankrike äro af den art, att man bör betrakta en sådan mans ställning och handlingar som Bazaines med andra ögon än annorstädes. 1 Spanien synas carlistorna hafva lidit att ganska betydelaefullt nederlag. Till Köln. Zeit. telegraferas reml. under d. 10 d:s från bladets krigskorresp. vid carlisthären: Kl. 2 i