Göteborgsposten – 13 december 1873, sida 1

kväl alltid är viläadt af ett particip. Jemför hvi nan vidare t. ex. satserna trädet har fälts och dra rädet är fäldt, så har enligt denna indelning I vår len förra slutet men sammansatt predikat; har än å ej kallas kopula, fälts ej predikativ. Den I oct enare åter har öppet predikat; är kallas Foom Uula, fäldt kallas predikativ. Och ett dylikt vic vårklyfveri kunna utgitvarne verkligen anse an som fruktbringande för undervisningen i mo. höj lersmålet! Vi kunna åtminstone för vår del sj annat än beklaga såväl de lärare som de I ny årjungar, hvilka skola nödgas laborera med I pa slika spetsfundigheter, hvilka dessutom icke vu eas hafva det goda med sig, att de på något seg sätt skulle bidraga till att reda tanken eller bä underlätta uppfattningen af satsdelarne och af or allt, hvad dertill hör, utan väl snarare endast ef tjena till att inkrångla saken och för lärjun-ke garne försvåra satelärans såväl inhemtande ci som tillämpande. så Sid. 63 yttras följande: Ackusativ. objekt förekommer blott efter transitiva verb i aktiv form samt efter deponens med transitiv betydelse. Dock) kunna stundom vissa substantiv sättas som ackusativ-objekt till beslägtade verb. — Vi inge mycket väl den mocsats, som skall anses uttryckt i och genom detta dock; men kunna iogalunda medgitva, att den samma också verkligen blir uttryckt, såvida man icke efter beslägtade verb tillägger: med intransitiv betydelse. Ty nog måste det väl medgitvas, att i sådana uttryck som t. ex: slå ett slag, bilda en figur o. d. substantiven slag och figur både äro attanse som ackusativobjekt och tillika beslägtade med sina motsvarande predikatsverb, utan att detta på minsta sätt hindrar dessa att vara -transitiva verb i aktiv sorm. Sid. 63 läses ock följande: Dativ-objektet förekommer a) efter transitiva verb; b) efter intransitiva verb, t. ex. Hur går det för dig? c) efter adjektiv, t. ex. Hon är mig kär. (Obs., att detta dativbjekt likväl ej står Åeftoradjektivet!). — Af ordalydelsen i denna regel förledes lärjungen lätt till den falska föreställningen, att dativ-objektet kan förenas med alla transitiva och alla intransitiva verb ( alla verb öfver hufvud taget) äfvensom med alla adjektiv. Det kan svårligen anses klokt handladt af en lärobokstörfat:are att gifva anledning till dylika missförstånd endast för att i en regel kunna få inbespara ett par ord eller, låt vara, några rader. Längst nere på samma sida omtalas, att adverbialet uttryckes Ågenom subst. med eller utan preposition, t. ex. Han dröjde i många år. Huset är tre våningar högt. — I dessa exempel äfvensom i det till föregående stycke hörande: Tyget är fem alnar långt, äro orden många, tre och fem utmärkta genom samma slags stil som de följande stubstantiven år, våningar och alnar, och det vill häraf synas, som ansåge utgifvarne dessa räkneord såsom beståndsdelar af sjelfva abverbialen, då de följaktligen erligt den uppgifna regeln nödvändigt måste tagas som prepositioner. Sid. 64 redogöres för Satser i förhållande till hvarandra på följande sätt: Två eller flere satser kunna förenas med hvarandra till en mening. Dessa satser äro då antingen samordnads (koordinerade) eller öfveroch underordnade (subordinerade) eller både samordnade och öfveroch underordnade. — Häraf tyckes först och främst vilja följa, att såväl öfoersom underordnade satser äro aubordinerade. Och vidare tår man här dessutom veta, att äfven -tyå satser kunna vara både samordnade och öfveroch underordnade. Det vore dock nästan väl mycket på en gång! Sid. 65 beskrifvas öfveroch underordnade satser sålunda: Öfveroch underordnade satser eller satsfogningar kallas de, som till hvarandra hafva en beroende ställning, så att den ena eatsen tjenar att närmare bestämma den andrao. e. v. — Likaledes synes häraf med nödvändighet följa: 1:o att af sålunda förenade satser den ena kallas en öfverordnad sats eller satsfogning och den andra en underordnad sats eller satsfogning; 2:0 att mellan dessa satser ett reciprokt förhållande eger rum. Hafva nemligen dylika satser en beroende ställning till löarandra, ) så måste ovilkorligen härat följa, att ej blott bisatsen bestämmer hufvudsatsen, utan ock att hufvudsatsen bestämmer bisatsen. -Reflexionerna göra sig sjelfva. Sid. 66 heter det: När bisatsen föregår hufvudsatsen, kallas bisatsen förzats, hufvudsatsen eftersats. — Uti det på följande sida anförda exemplet på aubjekts-bisatser: Att barnen äro flitiga, gläder föräldrarner, måste följaktligen den föregående bisatsen, att barnen äro flitiga, vara en försats, och den efterlöljande hufvudsatsen, gläder föräldrarne, d, en eftersats! i Sid. 67 förekommer en anmärkning af fölsg jande innehåll: Btt särskildt slag af subjektsn och objektsbisatser är den indirekta frågesatsen, k i hvilken innebållet, men ej ordalydelsen, at d I ett yttrande anföres, t. ex. Det sades, att bfienden hade infallit i landet. Sändebudet förkkunnade, att kriget snart skulle utbryta. — Vi dÅ skulle helt visst göra hr Fr. Lr. mycket orätt, ?) som vi ett enda ögonblick betviflade, att han i öhliknet med oss anser detta vara ett högst märkvärdigt slag af indirekta frågetatser. eSid. 70 påstås, att Skiljetecken brukas on för att utmärka, när rösten en längre eller a, kortare tid bör hvila vid uppläsningen af ett ja, Å stycke. — Att skiljetecknen ofta måste komma ch satt sammanträffa med dylika hviloställen för na rösten, är visserligen en sanniog; men, att pI detta nödvändigt alltid måste blifva förhållanta, det, kunna vi för vår del ej annat än på det mt I högsta bestrida. Man behöfver i detta afserä. ende blott taga i betraktande några få uta na de af utgifvarne anförda exempel på skilje tecknens användande. Sid. 70 förekomma föl: