Göteborgsposten – 13 december 1873, sida 1

nde: Han frågade, hvarifrån jag kom. Res g, om du kan. Och sid. 71: ÅEtt ordspråk ger: den, som vinner til vinner altk. Man in visserligen er 12 ingalunda anse som något sel, någon vid uppläsningen dessa exempe vilja begagna alla de j de ir lörekommande ven eåsom ett slags lä vilopunkter för 124: men, skulle väl å anJi ra sidan, äfven i saa vore om det mest I Ia årdade föredrag, en ofri, om ock eljest 3 så noggrann, lärare verkligen vilja anmärka ch beifra det som ett fel uti uppläsningen, 2 m lärjungen vid de två första exemplen samt h id det sista mellan den och som undorläte att I ti nvända en dylik rösthvila? Vi betvifla detta i ögligen. Sid. 71 förekommer följande regel: (Komma ytjas) e) före och efter appositioner x) eller articipialkonstruktioner, som slå efter sitt hufudord ), t. ex. Carl XII, en stor krigare, beigrade ryszarns. — Vi vilja i sammanhang ärmed sörst och främst anmärka, att, ifall yrdet apposition tages i den vidsträckta och äster vårt förmenande alldeles origtiga bemärcelse, som i denna. språklära deråt gifves (jfr sid. 64), skulle enligt nämnde regeli uttryck sådana som Johannes döparen, Magnus kitteljolaren. Wilhelm eröfraren o. d., i hvilka det efterföljande ordet väl måste anses som en dylik apposition, detta ord genom komma skiljas från sitt töregående bufvudord eller sjelfva propriet. En slik interpunktion tro vi dock ej utgitvarne vilja tillstyrka. Men vidare torde härvid ock böra erinras derom, att appositionen, ätven då detta ord tages i sin egentliga och enda rätta betydelse (i hvilket fall ock den s. k. participialkonstruktionen derunder inbegripes), stundom brukas förs sitt hufvudord, t. ex. Krigare till själ och hjerta, uthärdade Carl med lätthet alla ett fälttågs besvärligbeter. Det lär nog ej vara utgifvarnes mening, att denna apposition icke skulle få genom komma skiljas från orden uthärdads Carl med lätthet o. 8 V., derför att den samma ej -står efter sitt hufvudord. Vidare omtalas på samma sida 71, att komma skall nyttjas vid längre adverbial, t ex. Våren, med sina af tusentals blommor klädda ängar, återkommer snart. — Här ligger nu den frågan mycket nära till hands: hvem skall afgöra, när ett adverbial är längre eller kortare? Månne utgifvarne skulle vilja åtaga sig att i hvarje tall besvara den frågan? Huru skulle man t. ex bete sig, i fall nämnda exempel sålunda förändrades: våren med sina blomsterklädda ängar återkommer snart? Strax nedanför säges likaledes, att dmikolon nytjas i sammansatta satsbindningar och satssogningar, der de olika hufvudlederna äro längre) och utbildade med långa) bisatsor och bestämningar. — Visserligen bifogas här efteråt följande anmärkning: Bruket af semikolon är i många fall beroende af den skrifvandes tycke. Men månne för öfrigt ej det samma med lika mycket skäl kunde sägas om bruket af komma, för så vidt man nemligen vill följa de anvisningar, utgifvarne bärom lempat? — Vi måste erkänna, att vi anse en sådan interpunktionslära som den i fråga varande, i hvilken — för att nu ej tala om andra deri förekommande origtigheter — det mest obegränsade godtycke anart sagdt upphöjts tll grundsats, för undervisningen medföra vida mera skada än gagn; och vi äro nästan så godt som förvissade om, att hr Fr. Ir. delar denna vår åsigt. pER SF jHufvudsakligen med fästadt afseende på utrymmet i tidningen hafva vi sökt vara så fåordiga som möjligt och mången gång tillbakahållit betraktelser, till hvilka de anmärkta ställena kunnat gifva en osökt anledning. För den insigtsfulle, med ämnet förtrogne läsaren torde ej heller en störra utförlighet hafva varit behöflig, enär han redan genom de korta antydningar, som vi här för det mesta begagnat, torde hafva blifvit satt i stånd till att bilda sig ett omdöme i afseende på rätta arten af förevarande arbete. Med anledning deraf att de i det söregående omnämnda, af hr Ir. Lr. skrifna upp: satserna varit i viss mån egnade att ingifra förtroende till deras författares omdöme i allt, hvad som rör modersmålet, bör man naturligt vis vara angelägen att tå lära känna hans åsigt rörande en lärobok, hvilken, efter hvad vi å ena sidan trott oss finna, hör till dem som han kallar -våra bättre, under det doch i andra sidan bokens verkliga art synes vic ett närmare skärskådande at den samma vilj: helt och hållet jäfva en sådun åsigt samt följ aktligen göra dotta vårt antagande alldele: omöjligt. På grund härai skulle vi, och san nolikt många med oss, blifva hr Fr. Ir. Pp det högsta förbundne, derest han på sätt, ho nom för godt kunde y 44 ville tillkännagifvs huruvida han verkligen anser den af herra Leffler och Upmark utgifna Lärokurs i sven ska språket kunna räknas bland våra bättr