Göteborgsposten – 13 december 1873, sida 1

ara roligt att veta, hvar utgitvaren sett della I oli djektiv annorlunda brukadt. Kydgyiet säger bår erom med rätta, att det. saknar obestämd pet orm. unc Sid. 31 ekulle vi vilja anmärka det feli infi ktiga uti uttrycken första person, andra person lik . 8 v., i st. ft. första personen, andra personen i ma . s. v. trå Sid. 33 göres efter den samme följande dei illägg: ofta sammanskrifvet till ett ord. — i tå )et hade varit största skäl att härvid anmärka, I ser tt detta bruk, om det ock Fvofta förekommer, 2 ikväl är orätt. bå Sid. 35 heter det: Till formen äro verben i sor två slag: a) aktiva och b) passiva. — Först de och främst synes häraf med nödvändighet följa, ej att ett och aamma verb, t. ex. kalla, kan vara j lar af två slag. Formen kallar är således ett ansli vat slags verb än kallas! — Vidare yttras i en eftertöljande not: Deponens kallas de verb, som ha passiv form,) men aktiv betydelse) (ransitiv eller iotransitiv) .. Samma kap. 5 börjar sålunda: Till sin betydelss äro verben af två slag: a) transitiva och b) intransitiva. Och på sid. 37 säges det om supinum, att det xkär egentligen neutr. af det pass. part., som fått aktiv betydelss. — Af detta är ju således klart: I:o, att verben i afseende på formen äro af två slag: aktiva och passiva; men 2:0, att, om betydelsen tages till indelningsgrund, måste verben kunna anses vara af fyra slag: transitiva, intransitiva, aktiva och passiva. Hvilken otörliknelig reda och klarhet i allt det här! Och detta är en lärobok, afsedd för den första undervisningen i modersmålet! Sid. 38 omtalas i 3:e stycket de vigugaste hjelpverben, såsom hafva, skola, vara 0. 8 v.; i följande stycke, der de s. k. modala eller oegentliga hjelpverben afhandlas, säges om dessa, att en del af dem kunna brukas sjelfständigt. — Denna anmärkning hade med fullt lika mycket fog kunnat göras om rde vigtigaste hjelpverben, af hvilka ätminstone hafva, blifoa och vara kunna brukas som sjeltständiga verb. Sid. 41. Vid perf. konj. af kalla, jag må hafva kallat, tillägges en not af töljande lydelse: ÅÅtven jag hafvs kallat(:8)-0. 8. v. — Månne denna senare jorm någonsin förekommer eller ens kan brukas? Men om detta, såsom vi tro, ej är förhållandet: finnes då väl något rimligt skäl till att upptaga den samma uti en lärokurs för elementarläroverken och folkskolorna? Sid. 53 anföras bland oregelbundna starka verb ätven följande: falla, hålla, gråta, låta och äta. — Om ock någon anledning kan anses vara för handen till att angifva de tre sista af dessa verb säsom oregelbundna, så våga vi åtminstone bestrida, att detta skulle vara förhållandet i fråga om falla och hålla. Det säkra är emellertid, att Rydqvist upptager dem samtligen bland regelbundna verb, tillhörande sjerde koojugationens första klass. Jfr Sv. Spr. Lag. I, 251. Nere på sid. 54 siges: Oekiljaktiga prepositioner (prefix) äro sådana, som endast brukas i sammansättningar, t. ex. an-, be-, ar-, o. 8 v. — Huru prefixen kunna kallas prepositioner, är oss omöjligt att inse. Sid. 16 lemnas nemligen den ganska rigtiga underrättelsen, att prepositioner sättas framför ett no men eller pronomen för att bestämma dess förhållande till andra ord i sateen. Tillämpas denna bestämning på prefixen, så visar sig tydligen, huru oegentligt det är att anse dessa som ett slags prepositioner, enär de först och främst ej sältas framför orden utan fastmera fästas framför dem och dymedelst bilda nya, sammansatta ord. Vidare sättasde i fall detta uttryck skall begagnas — ej blott framför nomen utan ock tramför verb. Och slutligen tjena de ingalunda till att bestämma de med dem sammansatta ordens förhällande till andra ord i satsen, enär de deremot endast och allenast tjena till att gifva dessa ord en annan betydelse, än den de törut hade. Sid. 55 räknas hvarken — eller till disjunktla eller åtskiljande konjunktioner. Dessa konjunktioner äro dock i sjelfva verket så långt ifrån att vara åtskiljande, att de tvärtom uttrycka den fullkomligaste öfverensstämmelse, nemligen mellan satsbindningens särskilda leder, och det är ju förhållandet mellan dessa, hvilket de samordnande konjunktionerna skola uttrycka. Se vi t. ex. på följande sammandragna satsbindning: Denna triangel är hoarken rätvinklig eller trubbvinklig-; så är ju alldeles uppenbart, att de båda samordnade predikativen, rätvinklig och trubbvinklig, på det fullkomligaste öfverensstämma med hvarandra derutinnan, att intetdera tillkommer eller kan utsägas om det för båda gemensamma subjektet eller den i fråga varande triangeln. IIvarken — eller äro såleI A — 65 des ej diajunktiva utan kopulativa konjunk9 I tioner. Sid. 61 uppräknas de olika slag af ord, I genom hvilka subjektet kan uttryckas. Vi v skulle härvid eadast vilja fästa utgifvarnes 8 uppmärksamhet derpå, att, lika väl som man 6 kan säga: och astafvas med ech, är man ock berättigad både att säga: Jmför stafvas med v. e, och tillika förklara detta jemför såsom sub8 I jekt i denna sats, ehuru det hvarken kan räkMI I nas till vaubatantio, substantiv pronomen, adts I jektiv (räkneord, particip) brukadt (brukade?) i--gom subst., insnitivere eller adverb och 4, andra partiklar, om hvilka något utsäges. 4 Sid. 62 afbandlas de olika slagen af preo, dikat. Enligt den här framstälda indelningen J af predikat kunna dessa vara antingen slutna, hvilka utgöras endast af verb eller öppna, m ssom utgöras af ett verb såsom kopula och ta -ett annat ord såsom predikativ. De slutna r-predikaten äro: enkla, då de stå utan hjelpverb t. ex. Trädet blommar ; och sammansatta,