Göteborgsposten – 10 december 1873, sida 1

ör sig uppläsa Åklämmen i desamma, med örbigående af hela prologen — så torde kunna antagas, att med nyss antydda yttranden minIre afsågs att inverka på utskottets beslut, itan fastheldre att talarne dermed vilja angifva sin upptattning af frågans beskaffenhet aller, om dessa talare innehafva en framstående position, begagna tillfället att angifva sin politiska ställning, så att den blir känd inom och utom riksdagen. Troligen var det just med afseende härpå som d:r Dickson, då den första motionen rörande grundskatterna föredrogs i Andra kammaren, underkastade icke sjelfva motionen utan det stora attentat, som med den åsyftades, en i humana ordalag affattad allvarlig kritik — naturligtvis med den påföljd, att han genast blef mycket illa noterad hos hela landtmannapartiet. Näst efter d:r Dickson uppträdde en annan talare, icke såsom den förre nyvald utan omvald, så att han agentligen icke hade beböft begagna detta tillfälle för att angifva sin politiska ställning — förutsatt naturligtvis att den under de föregående riksdagarne blifvit bestämdt markerad. Denne talare var Stockholms-representanten, häradshöfding Carlön. Rätta betydelsen af hvad ban nu anförde och den ställning han nu intog kan dock ej klart fattas utan att gå något tillbaka i tiden. Då vid 1872 års riksdag (d. 8 maj) statsutskottets utlåtande i anledning af väckta motioner angående grundskatternas aflösande eller afskrifning till behandling förekom i Andra kammaren, uppstod derom en liflig och långvarig debatt. Glanspunkterna i den voro å ena sidan friherre Gripenstedts, å den andra häradshöfding Dufvas anföranden. Icke mindre än tjugoen (21) ledamöter hade ordet och några af dem uppträdde två å tre gånger; men ehuru hr Carlån var tillstädes och både förut och sedan gerna lade sitt ord med i vågskålen och visst icke frånkänner det en ganska betydande vigt, iakttog han under just denna debatt en fullkomlig tystnad. Det är emellertid bekant, att emedan häradshöfding Dufva nu öppet ställde sig på landtmannapartieta sida — och obestridligt är att utan honom hade detta parti i diskussionen varit betydligt underlägset motsidan — gick han förlustig sina flesta valmäns röster, då på hösten hutvudstaden skulle utse representanter till den nya riksdageperiodon. Det är dock otvifvelaktigt, att br Dufva fullkomligt klart insåg hvad han vedervågade, när han d. 8 maj 1872 gaf landtmannapartiet det kraftigaste handtag, som detta parti någonsin fått och troligen kan få. Hans uppträdande då vittnade således om stort politiskt mod. Man eger visserligen icke absolut rättighet fordra, att äfven hr Carlen då skulle talat; men obestridligt är likväl, att, emedan han nyssnämde dag icke deltog i diskussionen, så drogo hans valmän af denna företeelse den slutsatsen, att han icke biträdde landtmannapartiets förfaringssätt -— och lika antagligt är att han sjelf äfven önskade, att hans tystnad skulle at valmännen så uppfattas. Hr Carln blef också återvald för tre år, men så hade bestämdt icke skett om valmännen haft anledning tyda hans tystnad såsom undfallenhet för Andra kammarens majoritet. Då valen till de ständiga utskotten förrättades (d. 22 jan. 1873), insattes hr Carlen i lagutskottet med det högsta röstantalet (170 röster). Derom var intet att säga, ty hr Carlön är ju en utmärkt jurist, men enahanda är också förhållandet med hr Philipsson, hvilken likvisst invaldes i utskottet blott med 102 röster, eller 52 röster mindre än två andra. Det visade sig emellertid deraf, att hr Carln kommit på särdeles god fot med landtmannapartiet, enår detta dominerade alla utskottsvalen. Nämnde parti ådagalade äfven och ganska uttrycksfullt sin synnerliga bevågenhet för hr Carln, derigenom att hans antagonist på lagstiftningsomrädet, grefve Erik Sparre, nu icke blef invald i lagutskottet, der han under många riksdagar fungerat som ordförande och stundom varit nästan enväldig. Kom så d. 28 januari 1873, då den första grundskatte-afskrifningsmotionen skulle föredragas, och då d:r Dickson först uppträdde, såsom ofvan blifvit antydt. Näst efter honom följde hr Carlen, som inledde sitt föredrag dermed, att då det -icke kunde bidraga till en ändamålsenlig lösning af den stora grundskattefrågan, derest denna motion och följande motioner i samma riktning komma till statsutskottet, utan att vara beledsagade af något annat yttrande än den föregående talarens (d:r Dicksons), så ansåg sig hr Carlån Åbörs förklara, att han för sin del, och, såsom han hade grundad anledning tro, många andra på — lot a;unf för att hljkva I net Den gamla avi