Göteborgsposten – 10 december 1873, sida 1

allt det der tjenar ju ingenting till. Det är endast on sak som är viss, Ragee — Gilbert vet något om den der vålnaden eller hvad det nu var. Han bedyrar att han ej såg någonting. Jag önskar att jag visste hvad han har i sionet. Ett är säkert, och det är att han har reda på sammanhanget i afseende på den hemlighetsfulla gästen. Den gamla hinduqvinnans ögon glimmade plötsligt till. Hon grep hastigt den tredje flaskan, öppnade den och började räkna dess innehåll. Då hon räknat till slut, kom ett uttryck af djup bestörtning i hennes ansigte. Hon upprepade räkningen ytterligare några gånger. — Får ni ej räkningen att stämma öfverens? frågade miss Monk med plötsligt intresse. — Det är endast nitioåtta kulor här, svarade den gamla qvinnan. — Och der funnos hundra? — Alldeles. Hundra i hvarje flaska. — Ni har kanhända släppt ett par, sade miss Monk, i det hon började söka. — Svara mig på en fråga, miss, sade den gamla qvinnan i betydelsefull ton. Var Gilbert hemma den dag, då lady Chetwynd blef sjuk? — Ja. Kommer ni ej ihåg, att han var i min boudoir före middagen, och att han for till London efter middagen utan att återvända till salongen? Han kom ner för att låna penningar — jag minnes det tydligt. Vi hade gäster till middagen.