Göteborgsposten – 10 december 1873, sida 1

den sida, som förut ansetts obenägen för hvarje medgitvande i denna sak, äro af olika mening med der ärade talaren (d:r D.). Redan häraf visade sig, att hr Carlön nu hade beträdt det lutande planet, på hvilket han äfven varsamt skred utför, allt mera närmande sig landtmannapartiets stormeentrum, och han yttrade derföre vidare: jag tror, att i denna kammare en öfvervägande majoritet numera finnes för den åsigten, att grundskatterna måste afekaffas och på sådant sätt, att äfven den af dessa skatter hårdast betungade må kunna emotse den tid, då han blir fri från bördan, utan att derföre behöfva underkasta sig en särskild yttorligare pålaga för sådant ändamål. Mera den öfvervägande majoriteten till behag kunde väl ingen förskottsvis yttra sig, om ej då hr Carlen i afslutningen erinrade, att lösningen af denna fråga ligger ej blott i jordkulturens intresse, utan äfven i det i min tanke ännu högre intresset att göra vårt parlamentariska samlif drägligt och fruktbärande —); de två sista orden måtte hafva uttalats med mycket dämpad röst, ty de uppfattades icke af någon bland tidningsreferenterna; men orden förekomma dock i det justerade protokollet, och der taga de sig rätt väl ut. Den ganska väsendtliga eftergift, landtmannapartiet till bebag, hvarom hr Carlns nyss omnämnda anförande vittnade och hvilken innefattade en frontförändring. kom dock så till vida försent, som hufvudstadens valmän derom tidigare bort få kännekom. Majoritetena i Andra kammaren åsigter och anspråk i grundskattefrågan voro lika skarpt utpräglade d. 8 maj 1872, som d. 28 januari 1873, och om hr Carlns hufvudsyfte var att uppträda som fredsmäklare emellan de begge kämpande partierna, så hade denna funktion bort börja redan förstnämnde dag, om icke den betänkligheten då föresväfvade honom, att en sådan mäklareverksamhet kunde blifva allt annat än fruktbärande för bans del och möjligen hafva tvärt upphört med legielaturperiodens afslutande d. 31 december 1872. En möjlighet är emellertid, huru besynnerligt hr Carlåns uppträdande än var, att detta likväl egentligen motiverades af den 25:te domaroregeln, som bjuder: ingenting är domaren så stort af nöden, som beskodlighet, och hvarföre skulle icke hr Carlön i riksdagen företrädesvis kunna verka som beskedlig domare, då majoriteten i Andra kammaren endast verkar som skattejordsegare samt rustoch rotehållare? På grefve Erik Sparre hade det hårda slag, som majoriteten i Andra kammaren hade tilldelat honom vid valet af ledamöter i lagutskottet, haft en helt annan verkan, än flertalet, med kännedom af hans skaplynne, hade beräknat. Äfven han böjde sig för landtmannapartiet och vände sig derföro mot d:r Dickson, med förklarande, att den sistnämdes :åsigt ej delades ens af flertalet af den sidas ledamöter, som han anser sig tillhöra, hvarjemte grefven uttalade sin förvåning deröfver, att d:r D. uppträdde med ett så decideradt språk-. — Jag ber också, yttrade gretve Sparre vidare, tå fästa uppmärksamheten derpå, att den ärade talaren (d:r D.) sjelf uttryckte den fruktan, att han i denna fråga stode alldeles ensam, och jag hoppas att så är.) — I samma anda fortgick grefvens anförande, och det vore mer än otacksamt, det vore i hög grad oklokt, om ej landtmannapartiet nästa riksdag åter insätter grefve Sparre i lagutskottet, der ett sammanträffande med häradshöfd. Carln då visserligen är att motse, men der de numera icke torde, såsom ofta förr, drabba samman, sedan de nu fått fullt klart för sig hurn zjordkulturens intresse skall häfdas — desto vigtigare för grefve Sparre, såsom sjelf stor egare af jord af olika Ånaturer — och huru det parlamentariska samlifvet skall göras drägligt och fruktbärande — för begge. I grefve Sparres anförande upptog han särskildt till vederläggning, naturligtvis, ett yttrande at d:r Dickson, hvilket torde böra särskildt uppmärksammas. Hr grefven behagade nemligen påstå — och landtmannapartiet blef dermed ganska säkert synnerligen belåtet — att hr D. begått vett stort misstag, då han betraktade grundskatterna såsom en förmån för jordegaron. Men deri misstog sig alldeles icke d:r Dickson, enär det är uppenbart, attgrundskatterna nu utgöra en fixerad ränta, som erlägges för ett icke uppsägbart kapital. ÄÅfven grefve S. har köpt skattejord, och jag är fullkomligt förvissad derom, att då dessa köp uppgjordes, tog han noga med i räkningen det kapital, som grundskatterna representerade, och fann sig alls icke då missnöjd med, utan ) De två här kursiverade orden äro äfven kursiverade i det af hr grefven justerade protokollet.