Göteborgsposten – 9 december 1873, sida 1

C — — Hon välkomnade honom med en sorgset förebrående blick. Men liksom om hon genast åygrat sig, gick hon straxt derpå emot honom, fattade hans arm och utropade: — Oh, Roy, hvarföre kastade ni mig åt sidan? Hvarföre stötte ni mig så häftigt ifrån er? Ni skrämde mig. Hvad mitt hjerta ännu klappar hårdt! Hvad kom åt er? Chetwynd blef förvånad. — Såg ni ej Bernice? frågade han. Såg ej äfven ni bortåt växtrummet? — Jo, jag såg deråt, men ingen syntes till der, svarade Sylvia. Hvad menar ni med er hänsyftning på Bernice? Det kan ej vara möjligt, att ni tyckte er se henne. — Jo, jag tyckte att jag såg henne der, Sylvia. Det är sällsamt. Jag kunde ha svurit på, att jag såg min aflidna hustru, Och ni såg henne ej? Kan det ha varit en illusion? Gilbert stod nära utgången i växtrummet, och han säger att ingen kom in eller ut den vägen. Sylvia kastade en hastig skarp blick på sin bror, men hans ansigte var orörligt. Hon beslöt att senare ha ett samtal med honom rörande detta ämne. — Det var helt visst en synvilla, förklarade Sylvia. Hade någon stått i dörröppningen, måste jag ha sett den personen. Nej, nej, käre Roy. Ni har varit öfverretad och er inbillning har helt enkelt frambragt en synvilla. Då både Gilbert och jag intyga, att ingen fanns der, hör ni tryggt kunna antaga, att ni misstagit er. Chetwynd rubbades i sin tro. Han förde upp handen till pannan och yttrade: — Kan jag ha misstegit mig? Var alltsammans blott