Göteborgsposten – 3 december 1873, sida 1

Cötoborg den 3 december 1873. Med bedrötvolse och harm får man dagligen erfara, huru olyckligt det nu går en stor del af våra senast till Amerika utflyttade landsmän. Ett och annat hundratal arbetare, som återkomma till det gamla fosterlan det, äro nog bland de lyckligaste, emedan de varit nog försigtiga att bevara åtminstone så mycket af de medel, de härifrån medfört, som fordrats för att betäcka omkostnaderna för återresan, men dessa återvändande tälja oss, huru bedröfligt det är stäldt för största delen af dem, som genom brist på medel tvingas att stanna bland dessa främmande menniskor, som icke hatva känsla eller tanke för deras sorgliga belägenhet utan uteslutande taga i beräkning, på hvad sätt de kunna för något egoistiskt syfte begagna sig af deras ställning, och som helt och hållet lemna dem åt deras öde, när sådana beräkningar allt för mycket försvåras genom försämrade konjunkturer eller andra omständigheter. Med skäl må känsliga menniskor bedröfvas, då de förnimma, att största delen af de qvarstannade arbetarne, töremål som de äro för det träckaste prejeri, nästan helt och hållet sakna arbete, hvarmed de för den närmaste framtiden kunna vinna sitt uppehälle; med skäl må man bedröfvas, då man förnimmer, hvilka usla utvägar en del, enkannerligen qvinnor, nödgas tillgripa för att kunna framsläpa sitt lif; och med skäl må man bittert harmas mot de hänsynslösa bedragare och dessas mer eller mindre tillräkneliga verktyg, som lockat våra landsmän, svenska wän och qvinnor, i detta elände. En af våra samtida, Jönköpings Tidniag, har åt de bedröfliga förhållandena vi nu och vid föregående tillfällen påpekat, egnat en uppsats, ur hvilken vi taga oss friheten att återgifva följande: Vi hafva varit i tillfälle samtala med några personer, hvilka helt nyligen återvändt från Amerika, och de upplysning sr, de lemnat, äro i sanning upprörande. Vi behöfva icke uppehålla oss vid orsakerna till att mänga tusental arbetare derstädes nu gå sysslolösa, ty derom lemna tidningarne tätt och ofta varnande underrättelser. Det är mera om sättet huru man i Amerika går till väga, då det konstlade spekulationsraseriet slutligen framkallat en gräns för förtroendet och penningar icke längre stå projektmakare och svindlare till buds. De stora jernvägsföretagen upphöra med ens, de enormt tilltagna tabrikerna stängas utan föregående varningar — och oförberedda stå skaror af 5till 10,000 arbetare utan sysselsättning ech bröd. I Amerika känner cen icke till den offentliga barmhertigheten, det paternella skyddet och omtanken, som utmärker Kuropas monarkiskt styrda stater, der vid tillfällen af allmän nöd staten och de erskilda förena sig att bereda utvägar för nödens afvjelpaude eller lindrande medelst offentliga arbeten och dylikt. I Amerika, der styrelseviljan snarare går nedifrån än uppifrån och der sjelfstyrelsefriheten tillämpas i sina yttersta konseqvenser, der herrskar, som en följd deraf, afven den skoningslösaste egoism. Så länge arbetsgifvaren kan draga fördelar af sina medmenniskors arbetskraft, och endast så länge, behåller och betalar han dem; men något undseende, någon omtanke derutöfver, det kan aldrig falla den amerikanske arbetggifvaren eller kapitalisten in — och ännu mindre staterna, hvilka sönderfalla i sjelfviska kommuner, — mu