Göteborgsposten – 28 november 1873, sida 1

— Dog er huatru? frågade den resande i sällsamt upprörd ton. — Ja, hon dog. Hörde ni mig ej säga, att jag sörlorat henne? — Jo, men hustrur kunna vi ibland förlora, utan att de dö, sade mr Tempest med en darrning i sin djupa stämma. Ni bör känna frid, lord Chetwynd, om hon är död — om hon dog i kärlek till er. Gode Gud! hvarföre är ej ni lycklig? Hon är i säkert förvar och ert hjerta måste erfara en ljuf rörelse vid minnet af hennes kärleksfulla ord, af hennes ömma tillgifnenhet. Jag hade en gång en hustru, och jag förlorade henne. Men hon dog ej. Det var förlusten af henne, som gjorde mig till hvad jag är, Tempest resanden. Om jag ej hade förlorat henne, skulle jag nu varit den lyckligaste man i England, lycklig familjefader, en enkel, förnöjsam man, hvars högsta ärelystnad skulle ha varit att blifva medlem af parlamentet, och hvars längsta resor ej skulle ha sträckt sig bortom Rom. Men — jag förlorade henne. De sista orden uttalades i en skarp hviskning, som trängde genom stormens dån. . Det uppstod några minuters tystnad mellan de båda männen. — Ni måste ha missförstått mig, återtog slutligen mr Tempest. Min hustru öfvergaf mig ej. Jag tillbad henne. Hon var väl uppfostrad, men fattig. Hon var, då jag först såg henne, en skön ung flicka, och hon hade redan åtskilliga tillbedjare. Jag älskade henne, och hennes far gynnade mitt frieri. Hon hade en annan tillbedjare,