Göteborgsposten – 27 november 1873, sida 2

den. Det tycks, att jag haft rätt, och att ni och jag äro de enda reprosentanterna af Britannien om bord. Lord Chetwynd gaf ett medgifvande svar. Hans intresse för fremligen började blifva allt större, men han gaf det ej tillkänna hvarken genom ord eller åtbörd utan fortfor att betrakta den ståtliga stad, från hvilken de allt mer aflägsnade sig. — Ni är olik de flesta engelsmän, som resa ut för att på den möjligen kortaste tid genomfara Italien eller kontinenten, anmärkte främlingen efter en paus. Kanhända att det är nyheten af att åter träffa en af mina landsmän — kanhända att jag i alla fall ej bär något oblidkeligt hat till mitt slägte — hvad skälet än må vara, så känner jag mig intresserad af er. Som vi äre reskamrater, kunna vi ju säga hvarandra våra namn, eller hur? — Gerna. Jag är marquis af Chetwynd, och ni? — Jag är Basil Tempest. Jag återvänder till Enogland efter en bortovaro af många år, tillbragta i China och Tartariet. Chetwynd erfor en känsla af nöje, då han hörde detta namn uttalas. — Ah, ni är Tempest, den ryktbare resanden! utbrast han. Ert namn har i många år varit för mig välbekant, sir. Hvilken person i England har ej hört talas om Tempest, upptäcktsresanden i Tartariet och China? Jag har läst era böcker och följt ert framträngande i vildmarker, hvilka ingen engelsman före er genomträngt. Ni har gjort mer än någon annan man för att öppna verldens ögon för det inre af China och Tartariet. Jag beundrar er