Göteborgsposten – 27 november 1873, sida 2

j hvad hara törmåga duger till och hvad det är, han vill uträtta. IIvad man duger till, säger Disraeli, lär man sig icke af sina lärare eller samtida, utan af de misslyckade försök man gör och de derpå följande förödmjukelserna. Den svage anden dukar under i lidandets skola, den starke öfvervinner ejelfkärlekens katastrof. När det blir fråga om att utfinna, hvad det är, man skall uträtta, eller med andra ord hvilken bana och lefnadsställning man skall välja, så är det framför allt af vigt att förstå sin tid. Alla stora män ha uppnått de resultat, vi äro vana att beundra, derigenom att de bättre än sina samtida förstå tidens kraf och den riktning, hvari tidsandan rör sig. Denna riktning kan vara felaktig och fördömlig, men om den, som vill fram i verlden, icke känner och uppskattar den rätt, så skall han lätt kunna få se sin lyckas farkost stranda. Hurudan är då vår tidsanda beskaffad? Härtill svarar Disraeli: Jag tror mig ej misstaga mig mycket; när jag betecknar vår tidsälders kännemärke såsom sträfvan efter jemlikhet. Men jemlikhet är ett mycket omfattande ord; de mest olika skolor kunna till principen säga sig vilja sträfvandet efter jemlikhet och likväl komma till alldeles motsatta resultat. Enligt mitt förmenande är den borgerliga jemlikheten, d. v. s. alla statsborgares likhet inför lagen och erkännandet af samma personliga rättigheter för alla, den grundval, på hvilken hvarje samfund bör byggas, der frihet, ordning och rättvisa skola vara tryggade. Den borgerliga jemlikhetens principer ha länge varit grundfasta i England och Skotland. Under de sista 50 åren ha de ännu fullständigare än förut blifvit genomförda; men de har redan i århundranden varit mer eller mindre erkända, och befolkningens patriotism har enligt min åsigt ett starkare stöd i denna borgerliga jemlikhet, än i vårt geografiska läge hvilket man annars brukar framhålla. Ett annat land, Frankrike, hvilket förr var vår fiende, men nu endast täflar med oss i fredens konster, ansåg det för riktigt att i slutet af förra århundradet kullkasta hela sin samfundsordning och återuppbygga den på den sociala jemlikhetens grundval. För utförandet af denna omhvälfning bragte Frankrike stora offer. Det kullkastade alla bestående institutioner: en 800 år gammal monarki, hvars traditionela och systematiska polik hade höjt Frankrike upp till Europas första stat; en national kyrka, hvilken hade sina särskilt medgifna frioch rättigheter; de stora jordegendomarne, hvilka voro i händerna på en tapper adel och aldrig kunna åter skapas. Frankrike konfiskerade alla adelns och kyrkans gods, afskaffade alla korporationer, utplånade från kartan alla gamla provinser och indelningar, förändrade tillochmed sina gränsmärken och landets namn. Man måste medgifva, att det uppnådde sitt syftemål: att förstöra alla bestående sociala elementer och jemna hela sin forntid med marken. Detta försök genomfördes till dess yttersta konseqvenser; efter 50 års förlopp kunna vi nu döma till dess resultat. I Skotland skall Frankrikes namn aldrig utan förkärlek uttalas, och jag står ej efter någon skotte i beundran af denna begåfvade nations lysande egenskaper och stora bedrifter. Vi tillsluta ej ögonen för fransmännens fel, men deras olyckor ha varit större. än deras fel, och deras förtjenster större än deras olyckor. Då jag hörde, att deras stolta hufvudstad belägrades och att breche skjutit i dess murar, erfor jag den djupaste smärta. Men, m. h., det må vara mig tillåtet att säga, att af alla tjenster Frankrike gjort Europa, är kanske den s örst, att det bevisat, att den sociala jemlikheten ej är en princip, af en) nation kan lita i pröfningens och farans stund. Det visar sig att der då, ej finnes någon, som kan leda nationen och kring hvilken denna kan sluta en krets. Det finnes ej i hela landet en man, som kan samla 50 andra omkring sig. Detta är i sin ordning ; ty det, att en enskild skall leda och styra, betraktas som ett ingrepp i folksuveräniteten. De, som borde gå i spetsen, känna sig öfvergifna, och de, som önska att lyda, veta ej, åt hvem de skola skänka sin tillgifvenhet. Hvarje personligt inflytande är qväfdt; allt hvilar i centralregeringens hand, en makt, som är bra nog i vackert väder, men under stormiga dagar tyvärr just är den del af statsmaskinen som brister. Om det icke funnes några andra former för sträfvandet efter jemlikhet, än den borgerliga och sociala, skulle tidsandans bedömande måhända icke förete så stora svårigheter. Men i våra dagar åtrås en annan jemlikhet af en stor mängd män i olika land, en jemlikhet till hvars försvar man använder logikens och vältalighetens, ja, tillochmed lärdomens vapen. Dessa män bevärdiga knappast den borgerliga jemlikheten med ett ord och betrakta tillochmed den sociala jemlikheten som en öfvervunnen, föråldrad ståndpunkt. Det de begära är fysisk och materiel jemlikhet. Det är denna oroliga ande, hvilken som en brusande il far öfver Europa och hvars illa bådande djupa suck kan om några år, då den nuvarande ungdomen träder ut i lifvet, ha utvecklat sig till en rasande storm. Det är derför klokt att göra sig förtrogen med dess natur och möjliga följder. Den nya socialistiska skolans grundsats är, att det icke gifves någon annan lycksalighet, än den materiela, och att hvarje lefvande varelse har lika rätt till delaktighet i det fysiska välståndet. Det första hindret, som den nya skolan möter på sin väg, är den privata egendomen. Den måste säledes afskaffas. Men det sociala systemet måste likväl hvila på :en princip; man sätter derför -arbetets rätt i stället för egendomsrätten. Det största hindret för den fysiska och materiela jemlikheten bland menniskorna finnes i den omständigheten, att verlden är delad i stater och nationer. Det gäller således för denna jemlikhets förkämpar att döda patriotismen och upphäfva staten. den jag vet, m. h., att jag här talar till män, hvilka äro stolta öfver sitt fosterland, och att kärleken till detta är så djupt inrotad i hvarje skottes bjerta, att hvarken tid eller afstånd kan försvaga denna känsla. Det är medvetandet om att tillhöra ett folk, hvars historia är full af exempel på hjeltemodiga bedrifter och menskligt snille, rik på män som utmärkt sig i fält eller såsom lagstiftare och domare, såsom store talare, författare eller filosofer ; det är detta andliga arf från forntiden, med hela dess af jordmånen och klimatet betingade egendomlighet, som höjer och stärker den enskilde. Nej, m. h., det är icke sant, att det blott sinnes en materiel lycka; det är icke sant, att man kan bygga ett blomstrande och varaktigt samfund på det materiella välståndets grundval. Ett civiliseradt samfund måste hvila på ett stort, färdigt kapital af tanke och känsla; man måste ha tillgång till en stor reservfond af of. fentlig moral, då nöden och faran hemsöka ett folk. Samfundet har ej allenast kropp, utan äfven en själ; nationens traditioner utgöra en del af dess andliga varelse. Folkets tapperhet och disciplin, dess reli