Göteborgsposten – 27 november 1873, sida 2

— NN —— — drog ihop ögonbrynen. Jag gifver honom jemnt sem minuter till. Ah, der kommer han; är det ej så? Lord Chetwynd riktade sin blick mot stranden. I skuggan af de långa pelargångar, som skilja hamnen från de stora husen vid Via Carlo Alberto och Piazza di Scarimento, syntes en man med hastiga steg närma sig stranden. Då han hunnit ner på kajen, tillkallade han en roddare och fördes ut mot den väntande ångaren. Han steg ombord, betalade sin roddare och omedelbart derefter satte sig ångbåten i rörelse utåt den solbeglänsta viken. Lord Chetwynd betraktade sin landsman med ett egendomligt intresse. Han var en storväxt man omkring fyrtio år gammal. Chetwynd såg i de bruna välformade dragen spår af någon sorg, lika djup som hans egen. Detta dystra ansigte gjorde ett visst intryck på honom. De båda männen stodo under några ögonblick tysta, betraktande de försvinnande stränderna. Chetwynd vände sig derefter till främlingen med uttalande af någon anmärkning i afseende på den romantiska karakteren af den tafla, som utbredde sig för deras blickar. — Ni är således engelsman? sade den nykomne plötsligt. Jag trodde det. Ert ljusa hår och era ljusa mustascher förråda er nationalitet, ehuru jag vid första ögonkostet tog er för en tysk. Det är sannt, att jag under de sista tio eller femton åren ej sett många engelsmän, och jag valde denna ångbåtslinie, emedan jag trodde, att jag ej skulle träffa tillsammans med många af mina landsmän på