Göteborgsposten – 21 november 1873, sida 1

han egde dyrbarast i lifvet, bleknade något och kom närmare. — Obh, Roy, sade hon, ni lider ej ensam. Äfven jag älskade Bernice. Hon letade sig väg in i mitt hjerta under den korta tid hon fick uppehålla sig här. Hon var en engel och hon har blifvit kallad till sina systrar. Min stackars Roy, mitt hjerta blöder för er. Låt mig här i detta rum, der hon brukade sitta, försöka att trösta er. — Det tyckes mig som om hon vore oss nära, Sylvia. Hon lofvade att vara min skyddsengel, innan hon dog. Jag tror, att hon är min skyddsengel nu — att hon är här bredvid oss just i detta ögonblick. Sylvia skälfde plötsligt till och kastade ofrivilligt en skrämd blick omkring sig. Hon blef helt blek. — Jag — jag tror ej, att hon är här, sade hon. — Jag hoppas och beder Gud, att hon må få vara det, sade lord Chetwynd. Jag hoppas, att hon läser i mitt hjerta liksom i en öppen bok, att min själ ligger liksom blottad för hennes blickar, att hon känner hela min kärlek, allt hvad jag lider och sörjer! Om Gud tillåtit henne att återvända och vara min skyddsengel, så var säker, Sylvia, att hon genomskådar oss — att hon läser våra tankar — att våra själar äro öppna för henne. Den tanken är ljuf — Miss Monk darrade ef vidskeplig fruktan. Den tanken kom för henne, att Bernice visste hvilket brott som blifvit begånget och skulle uppenbara sig för henne. — Bara fantasier äro sjukliga, Roy, sade hon. Ni skrämmer mig och upprör mina nerver. Jag är nästan