Göteborgsposten – 21 november 1873, sida 1

Frågan är nemligen, huruvida nattågen kunna bära de enorma kostnader, som med dem äro förbundna, eller rättare sagt, om icke dessa kostnader skola högst betydligt minska nettobehållningen. Men äfven om så visar sig, kan det icke längre nu, som för några år sedan, blifva fråga om att nedsätta anslaget till trafiken, hvilket tvartom måste ökas ganska betydligt, om den skall kunna nöjaktigt upprätthållas och om ej hela trafikpersonalen skall blifva utsliten tillfölje af öfveransträngning. Tidningarne hafva redan meddelat, attsekreteraren i bankofullmäktiges expedition C. 0. Ossbakr efter någon tids sjukdom slutade sin lefnadsbana sistl. tisdag. Ilan hade då uppnått nära 62 12 år, af hvilka fyrtio år egnats åt riksbankens tjenst. Utvämd till bankosekreterare redan 1844, utöfvade Ossbahr derefter under en lång följd at år ett så stort inflytande på fullmäktige, att det egentligen var han, som styrde banken, hvars hela mekanism, som den tiden var ytterligt invecklad — för säkerhetens skull, naturligtvis — ingen kände bättre än han, och man kan säga, att han äfven länge styrde bankoutskottet, der han fungerade såsom sekreterare och betraktades såsom absolut behöflig, emedan han bättre än någon annan hade sig bekant, hvad som förut föreslagits och beslutats och hvad som kunde eller borde beslutas. Till den reform af bankens styrelse, genom hvilken det invecklade förvaltningssättet upphörde, eller rättare sagt inskränktes och bland annat två deputerade inom styrelsen skulle utses, motsvarande de verkställande direktörerna i de enskilda bankerna, medverkade Ossbahr, fullkomligt medveten om, att bankens organisation var föråldrad. Men reorganisationen medförde ett resultat, som minst han hade väntat, det nemligen, att hans stora arbetsförmåga derefter togs mindre i anspråk och följaktligen att hans inflytande minskades redan under den tid dåvar. rådman Björck fungerade såsom deputerad, och upphörde alldeles, då nämde befattning öfvertogs af häradshöfd. Dufva. Det låg icke i Ossbabrs skarpt utpräglade karakter att böja sig för motgångarne och att foga sig efter omständigheterna. Han grämde sig öfver den förändrade maktställningen, med hvilken han icke kunde förlika sig. Han blef alltmera ett fängsladt lejon, fullt medveten om sin kraft, som nu tog en annan riktning än förr. Hans alltid högburna hufvud blef än mera högburet, hans skarpa repliker blefvo ändå oförvägnare, och han sparade icke på dem. Vid ett tillfälle, då bankofullmäktige diskuterat en temligen enfaldig framställning af bankoutskottet och beslutat, huru den skulle besvaras, ålåg det Ossbahr att uppsätta svaret. Ossbahr, som hade ett briljant hufvud och uttryckte sig äfven skriftligt med klarhet, elegans och med skärpa, uppsatte nu ett utlåtande, i hvilkot utskottet rikligen serverades med både salt och peppar. Då denna handling blifvit till justering uppläst, medgåfvo fullmäktige, att utlåtandet var i sak riktigt, men ansågo likväl, att åtskilliga uttryck, såsom varande alltför skarpa, borde utgå. — Hvarföre? inföll Ossbahr. Äro hrr fullmäktige rädda? Herrarne äro ju redan återvalda till fullmäktige: — Detta anfördt såsom ett prof på Ossbahrs okufliga skaplynne. Det är otvifvelaktigt, att en af försynen så rikt begåfvad man skulle blifvit en framstående embeteman inom hvilken verknings: krets som heldst; men han var ämnad till chef, icke till underordnad, och då ödet så fo gade, att han ej blef det förra, kunde han ej förlika sig med, att endast vara det senare. Bankosekreteraretjensten är anslagen le: dig. Sannolikt tilldelas den någon, som icke tillhör bankostaten, och i allt fall icke någor med Ossbahrs skaplynne. Göran.