Göteborgsposten – 21 november 1873, sida 1

zårdsalsterns värde och dels bifogar åtskilliga ipplysningar rörande orsakerna till minskninzen eller tillökningen i inoch utförseln af sämnde alster, så befinnas de vid närmare sranskning vara i flere fall så missledande, att nan tydligen inser, att H. T. på detta omåde icke eger tillräcklig sakkännedom, fastän len utan synnerlig ansträngning har kunnat förvärfvas. Om en sådan ösversigt som den föreliggande, utsträckt till de inoch ufförda jord. bruksoch ladugårdsalsterns penningevärde, skall nnebära någon verklig upplysning och vägledning för bedömande af landthushållningens vexlande ställning, såvidt den är beroende af skördens utfall, afsättningsvilkoren m. m., så ir det obestridligt, att de olika alstern af jordbruket och ladugården måste särskildt för hvarje år till sitt penningevärde beräknas, och först när det skett så noggrannt som möjligt, angifver slutsumman det värde, som införseln och utförseln representera. Dorigenom kan inhemtas, huru det ena året gestaltat sig jemfördt med ett annat eller med flere föregående år. Men nu har H. T., i stället att så förfara, grundat sina beräkningar derpå, att ofta nämda alster (hvete, råg etc. samt fläsk, kött, nötkreatur, hästar etc.) baft samma penningevärden, d. v. s. betalts med samma pris från d. 1 oktober 1869 till d. 31 september 1873, således under fyra år. Hvar och en sakkunnig känner likväl, att ifrågavarande artiklar under nämde period varierat i pris ganska betydligt, och ingen verklig statistiker skulle derföre tillåtit sig ett sådant förfaringssätt, enär derigenom hvarje tillförlitlig jomförelse på värdeområdet är overkställbar. Att såsom normalpris under fyra år uppställa för hästar 400 rdr, för nötkreatur 275 rdr och för svin 55 rdr, allt pr stycke, är påtagligen rent af att hugga i vädret. De hästar t. ex., hvilka införts, halva företrädesvis bestått af racedjur, afsedda till hästafvelns förbättrande och många af dessa hafva betalts med 5—6 ända till 10 å 12 gånger högre pris än det af H. T. angifna. Om under sådant förhållande ändå 400 rdr skulle utgöra medelpriset på alla de inoch uttörda hästarne; hvad hafva då de minst värdeegande hästarne gällt? Det af H. T. upptagna höga värdet på utförda nötoch svinkreatur grundas sannolikt på de uppgifter, som erhållits af kreaturshandlare här på platsen. Men de härifrån exporterade kreaturen äro till allra största delen fullvuxna och fullgödda, hvaremot H. T. icke synes ega någon kännedom om, att den absolut största utförseln af nyssnämnde kreatursslag sker frän skånska hamnarne till Danmark och att dessa djur i afseende på åldern variera ifrån cia 1 månad till flere år, och äro i afseende på hull, vigt och värde i samma förhållande varierande. Dertill kommer, att utförseln till Danmark egentligen under de två si sta åren tagit så stor fart, sedan fraktpriserna blifvit så betydligt nedsatta. Af det nu anförda synes, att hvarje uppstäldt normalpris på kreatur blir vilseledande. Men dessa omständigheter har ej H. T. kunnat ega kännedom om; de tillhöra det rent praktiska området, öfver hvilket H. T. såsom blott teoretiker, alltid sväfvar. Det är af samma skäl, som H. T. kommit vilse i fråga om rätta orsaken till den under det sistlidna året förekommande betydligt ökade införseln af vissa nödvändiga lefnadsmedel. Denna tillväxt i införseln anser II. T. di väsentlig mån bero på den med det ökade välståndet naturligen växande förbrukningsförmågan. Om denna teori Kors riktig, så skulle svenska folkets förbrukningsförmåga vara särdeles besynnerlig. Den skulle t. ex. i asseende på artikeln hvetemjöl hafva varit 3 3 gånger större 1870 än 1871, och 1873 fyra gånger större än sistnämnde år. Likaledes skulle förmågan att förbruka rågmjöl under 1873 hafva uppdrifvits till mer än tre gånger högre belopp än 1871. Det är likväl påtagligt, att sådane omkastningar i förbrukningsförmågan iche äro möjliga på så kort tid, utan är förhållandet helt enkelt det, att då införseln af nyssnämde artiklar, äfvensom af de andra sädesslagen ökats under ett år i jemförelse med ett annat, så ligger orsaken dertill i skördens utfall. Lemnar icke den inhemska skörden af ett visst sädesslag tillräcklig afkastning för den inhemska förbrukningen, så ersättes bristen genom införsel. H. T. omnämde härom dagen en ganska betydlig införsel af potatis från Tyskland, men deraf kan väl ej den slutsats uppställas, att förbrukningsförmågan ökats, utan blott att potatisskörden här i landet ej lemnat tillräcklig afkastning, motsvarande behofvet. Den betydligt mindre hafreexporten under skördeåret 1872—73 mot de här. Jag hoppas, att då den första J vara i d