Göteborgsposten – 21 november 1873, sida 1

rädd för att stanna här. Jag hoppas, att då den första sorgen lagt sig, skall ni vänja er vid den tanken, att Bernice är i himlen. Jag tycker, att det är sjelfsiskt att önska qvarhålla Bernice här nere för att dela våra sorger, då hela hennes tillvaro bör vara ett lif af högre fröjder, af oblandad glädje. Mar ni ej gråtit? Edra ögon utvisa åct. Kan åsynen af er sorg vara behaglig för henne, om hon verkligen är er skyddsengel? Chetwynd svarade ej. — Ni är ej den första man, som förlorat sin hustru, fortfor Sylvia. Andra ha lidit samma qval, som ni lider. Ack, bäste Roy, lifvet är ju ej annat än en lång kedja af sorger. Wi måste vara tåliga, det är hvad som åligger oss. Vi skola ofta tala om vår älskade bortgångna, och slutligen skall friden komma. Käre Roy — miss Monk smög sig närmare honom och framtvingade en tår i sitt öga — låt mig trösta er. Låt mig vara en öm syster för er. — Ni är mycket god, Sylvia, sade han slutligen. Bernice älskade er; jag glömmer ej, att ni gjorde hennes lif gladt här. Innan hon blef bekant med er, visste hou ej hvad en qvinnlig vän ville säga. Jag vill, att dörrarne till dessa rum hållas tillslutna, och ni måste bevara nycklerne till dem, Sylvia. Emellanåt måste ni gå hit in och afdamma hennes böcker och öfriga saker men låta allt vara i samma skick, som då hennes händer sist vidrörde det. I toilettrummet ligger en af hennes små tofflor på golfvet, såsom hon kastade af sig den samma afton hon blef sjuk. I nåldynan fästade hon sin brosch. Låt den