Göteborgsposten – 20 november 1873, sida 2

2— af föga vigt. Inga bref — hon hade aldrig mottaget ett enda sådant. Men hennes dagbok med förgylda spännen och nyckel och lås låg gömd här såsom någon stor skatt. Chetwynd hade tagit nyckeln till den lilla boken från sin unga hustrus urkedja, och han öppnade boken. Det var blott en redogörelse för hennos lif, sedan hon lemnade St. Kilda. Den hade ej varit ämnad för några andra ögon än hennes egna och var en uppenbarelse af hennes rena tillitsfulla natur, hennes ädla själ och hennes gränslösa kärlek för sin man. För Chetwynd var denna dagbok liksom ett budskap från grafven. Han läste det i knäböjande ställning, halfblind af tårar. — Min stackars lilla flicka! Min kära, kära hustru! utbrast han snyftande. Så ung, så ädel, så ren, så god! Död ! Ok, Bernice, Bernice! Sådana tårar vi alla få gjuta öfver våra älskade döde kommo och lättade hans förkrossade hjerta. Han gret länge och utan uppehåll. Derefter slutade han läsningen af den lilla boken, fortfarande knäböjande. Det fanns hänsyftningar på Sylvia och Gilbert Monk, fulla af tillgifvenhet och vänligt intresse. Det fanns en beskrifning om Sylvias skönhet och uttalanden om hennes aysterliga tillgifvenhet. Det fanns stycken, som hade afseende på Gwellans och St. Kilda, anekdoter om Fifine, men ej ett ord om hvad Bernice hört rörande den fordna förlofningen mellan Sylvia och lord Chetwynd. Då marquisen slutat läsningen af den lilla boken, lade han ihop den och stoppade den i bröstfickan.