Göteborgsposten – 20 november 1873, sida 2

Fran Utlandet. Det arma Spanien, som för inre strider och partikif glömmer sin välfärd, företer i närvarande stund en strängt varnande bild för hvarje land och folk, som söndrar sig inom sig sjelst. Vanmäktigt utåt genom den inre tvedrägten, skall det snart se sig plundradt på sina återstående kolonier, och sedan skall den spanska staten, som dermed förlorar sina förnämsta hjelpkällor, vara nedbragt till en ännu ytterligare vanmakt, hvilken väl borde, om något, öppna dess ögon för nödvändigheten af en pånyttfödelse under sträng tukt och bättring, men i annat fall skall göra dess eget vara eller icke-vara som sjelfständig stat till en blott tidsfråga. Vi erinra oss ännu lifligt, huru dess nuvarande president, Castelar, förklarade i sina inspirerade manifester, då republiken utropades, att denna skulle bilda bron mellan Amerika och Europa. Det spanska folket var, enligt hans åsigt, utkoradt till en stor mission, som gick ut på att betrygga en evig fred bland folken, och han skildrade med glödande färger, huru den europeiska demokratien, som Spanien skulle genom sitt oemotståndliga exempel förhjelpa till makten, skulle mottaga från den amerikanska den öfver Atlantiska Hafvet utsträckta handen. Presidenten Grants sändebud, general Sickles, som visade en liflig beundran för Castelar, delade helt och hållet denna åsigt, och det var riktigt rörande att läsa de vackra fraser, som de vexlade med hvarandra. Castelar tycktes befinna sig i ett riktigt rus af hänförelse. Hela verlden vände det pånyttfödda Spanien ryggen, förutom den amerikanska systerrepubliken, och man erhöll derigenom ett praktiskt bevis på, huru innerligt demokraterna kände sig knutna vid hvarandra, under det att konungar och tyranner deremot funno sin fördel i att upphetsa folken emot hvarandra. Man behöfde endast låta folken sjelfva råda och proklamera några satser, hvilkas sanning var ända till trivialitet obestridlig, och så skulle alla yttre tvister bli omöjliga. Äfven i afeeende härpå har verkligheten ruskat Castelar upp ur hans dröm. I stället för en broderhand är det en fruktansvärd knytnäfve, som sträckes fram öfver Atlantiska Hafvet mot Systerrepubliken, och det olyckliga Spanien är utsatt för att förlora det sista, som ännu påminte om dess forna glans och makt. Om ändå Don Carlos hållit sitt intåg i Madrid, skulle Castelar och hans meningsvänner kunnat trösta sig med, att det var den skamliga monarkien, som var skulden till den olycksaliga ställningen; men nu är ingen undanflykt möjlig. Det är verkligen en demokratisk republik, som sätter pistolen för bröstet på en annan demokratisk republik, huru mycket detta än strider mot de grundsatser, som demokratiens talmän högljudt förkunna öfverallt. Saken är den, att Nordamerika är den enda makt, som i sjelfva verket varit för Sparien farlig under senaste tiden, och orsaken härtill är helt enkelt den, att Spanien har besittningar, hvilka ligga beqvämt