Göteborgsposten – 19 november 1873, sida 1

— — a : 2 varit möjligt. Ledamöterna af vår förste kammare äro alla folkvalda, och af landsthingeta 66 medlemmar äro blott 12, hvilka dock förut måst hafva såsom folkvalde tillhört representation inom riket, utnämde af konungen för lifstid, alla de öfriga äro valde af folket. Vi ega således i våre öfre kamrar icke något motstycke till Englands öfverhus; vi ega lika litet något skäl att tillägga våre nedre kamrar någon från engelska underhuset hemtad, hvarken i våre statsförfattningar eller öfrige förhållanden grundad uteslutande företrädesrätt i fråga om deras statsrättsliga betydelse. IIvadan kommer sig då denna äflan att göra ensamt våra treårsförsamlingar till det regerande parlament, hvars vota konungarne skola ställa sig till efterrättelse? Ilvarför få ej 8 och 9 års-församlingarne vara med? Mea läte det sig nu också göra att få desse och deras valmän inberäknade i folket, i trots af de kunskaper, den förmögenhet, den högre ställning de besitta, -skulle vi det oaktadt icke finna allting färdigt för vår parlamentariska sjelfstyrelse. Ty, som vi sagt, fordras bärför äfven, att de folkets olika samhällsklasser, hvilka vare sig på grund af historiska eller andra förhållanden kunna hafva stridiga intressen, ingå i representationen i någorlunda jemn proportion. Mos oss är icke detta fallet. Eu parlamentarisk styrelse hos oss, blefve derför alltid ett klass-välde. Särdeles i Sverige och Norge är befolkningen å landet och i städerna skarpt söndrade från hvarandra ; landtbefolkningen har derjomte i begge länderna en så stor öfvervigt i antal, att den, i och med detsamma parlamentarismen vore genomförd, skulle vara sjelfherrskare i de förenade rikena. Det torde emellertid ej vara svårt att inse, hvart det skulle leda, ett regemente, som ej vore uppburet af någon politisk ide utan i särskilde klassintressen egde sin enda drifkraft. Allt för ofta, i sanning, ha vi fått erfara, hvad det innebär att låta en viss klass rycka till sig väldet. Och lika säkert det är, att dylika herrskare äro de farligaste, för hvilka ett land kan råka ut, lika visst är det också, att i länder, der förhållandena medgifva deras framträdande, der måste konungamakten ovilkorligen fortfara att vara en magt och ega all den kraft, som erfordras för att hindra delen att kränka det helas rätt eller att för sina enskilda fördelar uppoffra de öfrigas och det helas. Konungen mötes icke under sådana förhållanden af en mägtig folkvilja, för hvilken han kan med bibehållande af sin värdighet böja sig; han finner sig mött af en klass-vilja, hvilken väl kan vara mägtig äfven den, men för hvilken han icke kan vika utan att svika sina pligter mot folket, mot sig sjelf, mot staten. Huru lägges också icke detta förhållande i klar dag blott genom en blick på de nu uppträdande partierna! Det, som hos oss skulle stå färdigt att fatta tömmarne, har genom en af sina ledare öppet förklarat, att det icke representerar ideer — sådant vore barnsligt — utan blott intressen; Jaabekianismen i Norge har väl ock, så tydligt som kan begäras, låtit snålheten framskymta såsom egentliga kärnan i sin statsmannavishet; och venstermännen i Danmarks folkething ha ju tillräckligen vitsordat sin politiska mogenhet i sitt nyligen utförda vanvettiga attentat mot sjelfva lifsvilkoret i den stat, för hvars orubbade bestånd de varit satte att i sin mån verka. — Åt dylike män skulle nu konungarne och icke-folket anförtro statens styrelse? Det var ettfarligt experiment, då solguden anförtrodde sin vagn åt Faöton, det vore måhända ett ändå farligare, om man åt våre moderne faötoner anförtrodde statens vaga. Och i sanning — man torde icke behöfva vara reaktionär för att under förevarande förhållanden anse frågan om parlamentarisk sjelfstyrelse i de nordiske länderna för tidigt väckt! Ett ord ännu. — Den samtida, hvars oförståndiga framfart föranledt våra föregående uppsatser i hithörande ämne, har — jemte några anmärkningar, å hvilka svar icke torde erfordras — förebrått oss, att vi i våra åtgöranden ådagalaggt någon emot honom riktad .hätskhet. Vi ega emellertid icke kännedom om någon sådan vår stämning vare sig emot honom eller någon annan. Vårt uppträdande, våra ord hafva ensamt varit riktade emot falske och förderflige åsigter, hvilka man sökt bibringa en måhända icke nog vaksam allmänhet; och vi våga tro, att om någon särskild person känt sig träffad af den bevisning, vi sökt förebringa, så måste det varit derför, att han identifierat sig med dessa åsigter utan att dock vara i god tro. Att detta senare skulle vara fallet med den man, som antagligen står bakom ordet i vår samtidas spalter, hålla vi AA ee äOdl —