Göteborgsposten – 18 november 1873, sida 1

icks med Preussen, ban sammanställer våra skandinaviska länder? Är det måhända i jembredd med det förra, han finner oss böra slå ned vår blick? Det torde då tillåtas oss att anmärka, det något godtyckliga i jemförelsen emellan våra och tyska rikets förhållanden. Enhvar känner ju, att detta senare utgör ett statsförbund; sammanställningen af dess representation med våra särskilde nordiske staters, måste således innebära något i och för sig obefogadt. Vore det så, att de skandinaviska länderna bildade, äfven de, ett dylikt förbund, och egde detta en representation — det vore då med denna, tyska rikets Åparlamentskulle jemföras. Som det nu är, haltar sammanställningen från början. Men vi gå vidare. — Det hette nämligen, att kejsar Wilhelm tror folkets framtidligga bland annat i det direkta valet och en kammare. Då vi känna, att det preussiska folket får nöja sig med indirekta val och tvenne kamrar, utan att vi hört omtalas, hvarken att kejsaren sökt förändra detta förhållande eller att han anser sig förtvifla om Preussens framtid, torde redan detta gifva oss skäl att betvifla tillförlitligheten af Björnsons påstående. Kanske kejsaren i sjelfva verket icke är så fullt bestämd för den mening, Björnson tillägger honom? Vi nästan tro detta — till på köpet af det skäl, att vi icke ens i tyska riksförfattningen fullt återfinna den FÅena kammare, hvilken han ejolf gifvit Tyskland och som för honom skulle innebära så oändligen mycket. Skalden har nemligen med en sådan förkärlek fäst sig vid der Reichstag, fotad på nästan allmän valrätt och direkta val, att han helt och hållet förgätit der Bundesrath. Detta förbiseende vittnar antingen om en stor naivetet eller om en för en politisk skriftställare — med förlof sagdt — oförlåtlig okunnighet. Förbundsrådet, bestående af de särskilda regeringarnes ombud. är nemligen så väl i och för sig som i sin författningsenliga atällning gentemot riksdagen, af den betydelse och anmärkningsvärda vigt, att det, då man vill framställa tyska riksförsattningen, verkligen icke kan förbigås. Det gör derjemte hela talet om den der vena kammaren till ett misstag. Ty den, som tagit närmare kännedom om nämda författniog, vet mer än väl, att bland de skiftande uppgifter, som anförtrotts förbundsrådet, är äfven den, att i förhållande till riksdagen vara ett slags öfverhus; Bismarck sjelf har förklarat det vara på en gång en Senat, Staatonhaus oder erstes Haus des Deutschen Reiches och äfven statsrättslärde hafva kommit till samma resultat. Gneist kallar det ein Stick Executive, ein Stick Ministerium, ein Stick Oberhaus, och von Held betecknar det såsom i olika funktioner än ett slags federativ Suverän, än ett slags Öfverhus eller Senat, än ett slags Statsråd eller Ministerium. Sannolikt har väl vår skald, innan han nedskref sin ifrågavarande framställning, icke vårdat sig om att taga någon verklig kunskap om den Gesetz, vom 16 april 1871, hvilken i desse hänseenden skulle kunnat gifva honom tillbörlig undervisning. Det hade dock varit af nöden. Han skulle derigenom hafva besparat sig sjelf den känsla af förödmjukelse, hvilken han nu sökt bibringa oss; han skulle också ha undgått att draga öfver sig de sannolikt föga smickrande omdömen, hvilka nu måst gifvas honom af hvar och en, som i desse stycken eger nödig sakkännedom. Ty i hvilken komisk dager måste icke för en sådan framstå den man, som under det han svärmar för enkammar-systemet och parlamentarisk minister-styrelse, jublande stannar framför den tyska riksförfattningen med dess två församliogar, af hvilka hvardera eger absolut veto emot den andra, med dess, man kan gerna säga fullkomliga frånvaro af all ministeransvarighet, och der slutligen i vissa fall kejsaren faktiskt eger absolut veto emot begge församlingarnes för öfrigt enade beslut! Det må då vara ursäktligt, om man frestas att le åt den entusiasm, med hvilken Björnson omtalar dessa af honom vare sig så litet kände eller så föga förstådde förhållanden. Just det, öfver hvilket han fröjdar sig som mest, finnes der icke. Den såsom författare i statsrätten bekante von Held, hvilken måhända äfven för Björnson borde gälla såsom auktoritet, kommer i sin grundliga kritik af tyska riksförfattningen till, bland annat, det resultat, att sagde författning, oaktadt den betjenar sig af allmänt bekanta och öfliga former, likväl företrädesvis är lämpad (angepasst) etter de förhållanden, som egde rum vid desa tillkomst, och de för dessa måttgifvande personligheterna; hvadan och då en kollision mellan dem eller andra dylika och