Göteborgsposten – 14 november 1873, sida 1

ligt hvita. Hennes hår var nätt och modernt upplagdt. Hor skulle hvar som helst ha tagits för en dame. Hon var en storväxt qvinna med grofva lemmar. Hennes hy var ljus, något fräknig. Hennes ögon voro stålblå. Hon var ej vacker, ej heller var hon frånstötande. Hennes yttre ingaf en föreställning om kraft, både hvad kropp och själ beträffar. Hennes far hade varit en respektabel handlande. Vid sexton års ålder hade hon rymt med en man vid namn Crowl och gift sig med honom. Hennes far, som förbjudit detta giftermål, hade förskjutit henne för hennes olydnad. Ett par år derofter dog han och lemnade hela sin förmögenhet till en välgörenhetsinrättning. Crowl, som från början behandlat sin hustru illa, öfvergaf henne, under det hon låg sjuk, och lemnade henne att nära nog hungra ihjel. Detta öde undgick hon blott genom sina fattiga grannars barmhertighet. Hon hade aldrig sett till sin man sedan, hade varit sömmerska, barnsköterska och kammarjungfru omvexlande; hade blifvit arresterad för en penningestöld på det ställe, der hon sist tjenat, och hade blott genom sina juridiska rådgifvare hrr Scotsby Newmans skicklighet undgått att bli dömd för stöld. Att hon var skyldig till denna stöld kunde ej betviflas. Det var hennes hufvudsynd, girigheten, som förledt henne dertill. Det var denna qvinna Gilbert Monk valt till sitt förnämsta biträde i det onda företag, hvarpå han inlåtit sig, och han kunde ej för sina planer ha valt mer klokt. Men ej ens hon fick hans fullkomliga förtroende. Hon visste ingenting om de upptäckter han nyligen gjort i London