Göteborgsposten – 14 november 1873, sida 1

. 2o — (Bref till Göteborgs-Posten). Henrik Ibsens nya drama. — Danska förläggare af norska verk. — Tyfusepidemien och dess orsaker. — Hög diskonto och penningkris. — En hvalsiskfängare med otur. — Bortkomna penningbref. Kristiania den I nov. 1873. I går afton höll vår begåfvade skådespelare hr Hachsen i frimurarelogens stora sal sin andra uppläsning af Ibsens nya storartade arbete intör en åhörarekrets af 1000 till 1200 personer, deribland en stor mängd damer. Kejser og Galileer är ett mästerverk, som dock icke kan sägas vara skrifvet för den stora allmänheten; detta kändes af mången efter uppläsningen af de 3 första akterna förra lördagen, hvarföre man denna gång haft försigtigheten att läsa igenom stycket, innan man infann sig till den andra uppläsningen. Något genomgående bedömande at verket har ännu icke varit synligt i norska tidningar. Jag tror, att den allmänna åsigten är, att förf. på ett ganska utmärkt sätt förstått att sätta sig in i och återgifva den tid, han vill beskrifva, men att iföljd häraf arbetet icke kan fullkomligt förstås, njutas och bedömas af andra än dem, hvilka åtnjutit akademisk uppfostran. Jag har hört den anmärkningen göras, att intet annat arbete i så hög grad som detta röjer bemödandet att i skrifsätt och val af ord göra det lätt läst och tillgängligt för både norrmän, svenskar och danskar. Ingen norrman har hittills förmått att begagna vårt språk med sådan lätthet och elegans i versformen som Henrik Ibsen, och under de första dagarne, då Kejser og Galileer annonseradeg hos bokhandlarne, hände det att folk kom in i boklådorna och bläddrade i boken, men förtrytsamt yttrade: när boken ej är skrifven på vers, vilja vi ej ha henne! i Ibsens nya bok har åter kallat till lif bittra klagomål öfver det öfvertag som de danska bokhandlarne har behållit under de senare åren i fråga om utgitvandet af norska böcker. Då man går förbi våra norska boklådsfönster, säges det, och läser omslagen på de deri utlagda böckerna, så får man ovilkorligen intrycket af att danska böcker äro de enda, som vi tycka om, enär det i sanning från Danmark tillföres oss en öfverväldigande massa böcker omfattande alla grenar af literär verksamhet. Det mest nedslående är dock den tallösa mängden af illa öfversatta romaner från alla språk, hvarmed Danmark fyller alla våra lånbibliotek, derifrån de utan kritik slukas genom alla familjer. I stället för detta har nationaliteten fordran på en literatur som är norsk i sitt innersta väsen, oberoende af allt utländskt, en literatur som representerar norska författare och norska förläggare och som är omhuldad af den norska allmänheten. Man förargar sig deröfver, att danska bokhandlare kunna tillåta sig att drifva humbug med ett norskt arbete af sådan betydenhet som ejser og Galilmer. Kom och skynda er och köp, allt är i det närmaste utsåldt — vi ha endast låtit trycka 4000 exemplar. Köper ni inte straxt, får ni lof att vänta på en ny upplaga! Men för att icke förolämpa någon af bokens läsare, skall hon på en bestämd dag utkomma hos de förnömsta bokhandlarne i alla tre rikena — — — — 0. 8. v. Ett faktum är emellertid, att man till dato kunnat få så många exemplar man velat i våra boklådor, så att allt detta pufferi för att ernå hastig afsättning endast visat sig vara ett affärsknep. Allt detta kunna vi se och omtala med missnöje, men att få förhållandet ändradt torde nästan vara en omöjlighet. Det är en af de sorgliga följderna at att vara en liten nation i verlden med stora pretentioner, stark nationalkänsla och litet mynt i fickan. Ännu värre förefaller det oss, då vi betrakta våra konstnärer, enär dessa nästan alla äro nödsakade till att lefva utomlands och vi veta väl, att det icke engång blir vår lott att få se deras bästa arbeten. Grosshandlarne i Göteborg äro t. ex. i besittning af flera af Tidemanda yppersta arbeten, Björnjägaren, Läsarne, Tvekampen, m. fl. Då jag långsamt genomvandrade den tyska konstafdelningen på Wien-utställningen i våras, stötte jag oförmodadt på en underskön tafla, som otvifvelaktigt var den bästa af alla der utstälda landskap. Det var ett fjellstycke med öar, seglande bitar och en ram af blå fjell, som föreföll mig bekant; solreflexen i vattoet ända från förgrunden till den bortersta bakgrunden var herrlig, men det väckta min öfverraskning, stolthet och tillika harm på nationalitetens vägnar, när jag läste professor Gudes namn på densamma. Det var ett motiv från inseglingen till Kristiania. Taflan var såld för ett