Göteborgsposten – 14 november 1873, sida 1

par tusen thaler, eller ungefär lika mycket som vårt nationalgalleri har i årligt anslag att köpa konstverk för. Egaren var en tysk furste, och man hade icke generat sig för att inrymma Gudes tafla bland de tyska målningarne, och detta oaktadt Norge hade sin egen afdelning, der Gude var representerad genom ett par mindre taflor. Den tid skall förmodligen komma, då hela den nuvarande norska målareskolan af konsthistorien skall införlitvas med Disseldorfsskolan. Då vi nödgats till sådant, få vi väl med tålamod finna oss i, att de danska förläggarne, som kunna betala större författarehonorarier än bokhandlarne här hemma, försäkra sig om våra första författares verk. Då Henrik Ibsen utgaf sitt första större arbete ÅKongsemnerne?, lät han förlägga och trycka det i Kristiania; men han fick dess värre erfara både hur långsamt norska böcker vinna framgång, då de skola vandra från Norge till Danmark, och huru svårt man har att der nere erkänna ett norskt arbete, som införes på denna väg, Då började Ibsen att låta trycka sina böcker i Köpenhamn, och Björnson följde troget hans exempel. Begge ha dernerifrån skördat både lagrar och guld; A. Munck och Jonas Lie likaså. För hvarje nytt norskt arbete, som tryckes i Danmark, är den kränkta nationalitetskänslan hos oas framme och talar stora ord till våra landsmän om att uppmuntra författarne genom att flitigt inköpa deras arbeten, och till författarne och bokhandlarne om att göra uppoffringar för att knyta deras verk odeladt vid fäderneslandet, men tidsandan är praktisk, de danska förläggarne sluga och energiska, och innan de norska och danska skriftspråken bli lika så skiljaktiga, som begge navionernas talspråk, skall svårligen någon förändring inträda. Här råder mycket stor ängslan med anledning af en i Akers socken i närheten af Kristiania utbruten nerffebersepidemi, som har utbredt sig till alla våra förmögna affärsmäns landställen, hvarest ligga tre, tyra eller flera angripna i hvarje hus. Öfver 100 tyfuspatienter ha allaredan blifvit införda på sjukhusen, och i våra förnämsta familjer ligga åtskilliga medlemmar angripna. Stämningen är upphetsad, emedan läkarne vid undersökningen af sjukdomens orsaker, tro sig kunna härleda densamma från dricksvattnet, som på ett otroligt vårdslöst sätt blifvit impregneradt med smittoämnen. Den första tyfuspatienten bodde neml. vid den lilla Fröeriselfven i Vester Aker, som förser nästan alla landtställena med vatten genom en vidt utgrenad vattenledning. Men brunnen på den gård, der denne patient bodde, flöt oupphörligt öfver och rann uti elfven, just på det ställe der vattnet är uppdämdt och fört in i vattenledningen. Säkert är att mycket få fall af tyfus ha visat sig utom det område, hvarigenom denna vattenledning går. Den i går ingångna underrättelsen att diskontet i London stigit till 9 har väckt allvarsam uppmärksamhet, då detta synes vara ett förebud till, att Londons bank icke allenast skall beskydda ein metalliska valuta från att vandra öfver till Amerika, utan äfven derpå att en allmän europeisk penningkris i likhet med den som inträffade år 1857 är i antågande. Vår penningmarknad är tortfarande öfverflödande, och penningar kunna lätt erhållas, och de nu raskt ingående betydliga höstfrakterna berättiga till det omdöme, att om krisen skulle komma, så kommer den på en för oss ganska lämplig tid. Härtill kommer, att den årstid redan börjat inträda, då vår export af sig sjelf skall inskränkas samt våra affärsmän skola bli oberörda af den mindre konsumtionen och efterfrågan af våra exportartiklar i de stora länderna. På det hela taget har Norge under det sista året hopsamlat ett så stort kapital genom sin sjöfart, sina trävaror och fiskerier, att våra affärsmän allt mer och mer emanciperat eig från penningfurstarne i Hamburg och London; och det är här i landet den allmänna tron, att vi nu äro i stånd till att utan synnerlig olägenhet bära en allmän penningkris, som skulle ruinerande inverka på de flesta andra länders affärsförhållanden. Jag omtalade förra gången, att säloch hvalfisktångstångfartyget -Harald Iaarfager!, som, fullt utrustadt tillådylik fångst, kostar 64,000 spdr., återkommit från Baffins Bay utan fångst. Det hade endast sett en enda hvalfisk och skjutit på denne med de af Svend Foyn pantenterade exploderande harpunerna, men utan framgång. Fartyget var ute i 5 månader på denna resa, som kostar aktiebolaget 9 till 10,000 spår. Det lär efter detta misslyckade försök vara bestämdt att fartyget icke vidare skall gå ut på hvalfiskfångst, utan endast på sälfångst om vintern. Deremot heter