Göteborgsposten – 13 november 1873, sida 1

lertid äro vi färdiga att medge, att bankens vexelrörelse må vara sådan, att sedelemission ej må grundas på hela vexelbeloppet. En större del af vexelportföljens innehåll torde dock kunna räknas som säker valuta; och, så långt tillbaka vi kunnat spörja, har ej mer än ett enda fall inträffat, då riksbanken gjort någon förlust, att tala om, på sina vexelköp, och denna förlust ådrog härv. afdelningskontor densamma genom en oförsigtighet, som våra bankstyrelser säkerligen efter den nya organisationen icke skola kunna låta komma sig till last. Den händelse, som Ner. Alleh. omtalar från krisen 1857, torde man icke kunna åberopa, då riksbanken nu arbetar under helt andra förhållanden, och då bladet talar om, att vexlarna vanligen ej skulle vara accepterade, så få vi endast anmärka, att riksbanken ju kan och bör låta acceptera dem, innan de läggas till grund för sedelemissionen. De böra ju i hvarje fall skickas till accept så fort som möjligt. Detta ligger i bankstyrelsens eget intresse, då styrelsen annars, som fallet varit i riksbanken åtminstone vid ett tillfälle, sjelf drabbas al den förlust, som kan uppkomma genom en försummelse. Flertalet affärsmän torde också yrka på, att bankofallmägtige likaväl här, som i fråga om de -innestående medlen— det är ju icke bestämdt, att de skola innestå bos någon Rothschild? — åtnjuta så mycket förtroende, att man är fullt eäker på, att deras vexelportfölj till största delen representerar verkliga valutor, på hvilka sedelemission vid en befarad eller redan känd brist på rörelsemedel kan grundas. En bestämd skilnad, oberoende af bankofullmäktiges omdöme, visar sig endast om den ena tillgången grundar sig på förbindelser a vista, den andra deremot på förbindelser på tid, hvilken dock icke, som bekant är, någonsin fått öfverstiga tre månader. Att en sådan brist på rörelsemedel nyligen var kännbar, lärer väl icke kunna förnekas med åberopande deraf, att riksbanken på nära 313 million när icke begagnat sin sedelutgifningsrätt. Hade den icke lemnat någon del deraf obegagnad, kan dock mycket betviflas, om rörelsemedlet blifvit tillräckligt. Man har uppgifvit, att det skulle vara förberedelserna för den nya myntfoten, som skulle föranleda riksbanken att förminska sin sedelemission. Man har till och med talt om en alltför långt drifven sparsamhet i fråga om tryckningen af nya sedlar; men vi våga ej ytra oss om denna sak, då vi ej käona till verkliga anledningen. Man har påpekat riksbankens rapport i Posttidningen och den jemförande tabell, som skulle gifva vid handen, att beskyllningarna för strypningen i ingen mån skulle drabba riksbanken. Derom vilja vi ej heller nu ytra oss. Vi finna endast ett särskildt anmärkningsvärdt örhållande framgå af denna rapport, och det ir, att till de såkallade qvartalsuppvisningarna iksbankens lån mot hypotek stiga till ett ofantigt belopp. Man är väl berättigad att tro, :tt denna förhöjning föranledes deraf, att de nskilda bankerna — eller deras direktörer — å på detta sätt fylla bankernas riksmyntassor. Detta, som hårdt drabbar den allmänna örelsen, må visa behofvet af en snar föränring i stadgandena rörande grunderna för essa bankers rörelse, men vi dela det oakadt Ner. Alleb:s åsigt rörande finansministerns irkulär och dess nödvändighet. Man må väl ;iredraga en strypning, efter som vederbörande j för närvarande synas kunna förekomma den, n att det dubbla bokhålleriet med vexlingsassorna skulle återkomma. — —