Göteborgsposten – 13 november 1873, sida 1

XVI. Det inre af den hydda, der Gilbert Monk inburit den vanmäktiga Bernice, var anspråkslöst nog. Det var blott en sommarboning för herdarne, hvilka betade sina hjordar på allmänningen. Väggarno voro bara, de grofva bänkarne svärtade af rök. Möblerna bestodo för öfrigt blott af några stolar. Golfvet var svart af smuts. I en stor spisel flammade en vedbrasa, och öfver den hängdo en thekittel, ur hvilken en tjock ånga framträngde. Längre bort i ett hörn af rummet var en hög halm, och öfver densamma var ett rent lakan utbredt. På denna simpla bädd lade Monk ner Bernice med hufvudet vändt mot väggen, så att ej hennes ansigte skulle ses. Derefter gick han bort till spiseln och värmde händerna framför elden. — Det är en kall morgon, mrs Crowl, yttrade han. Det gläder mig att se sådana tillredelser göras för en frukost. Kom ni hit i går qväll? — Ja, sir, svarade qvinnan med djup karlröst. Jag gick hela vägen från Darnley till denna hydda efter skymniogen. Jag har varit här ensam hela natten. Den unga qvinnan sofver ser jag, sir. Har ni haft något besvär med henne? — Ej det ringaste. Hon har fått en sömndryck. Om hon vaknar, såsom hon naturligtvis skall göra, måste hon väl underhållas med opiiblandad cognac. Hon måste hållas under inflytande af sömngifvande medel, ända till dess vi anlända till vår resas mål. Hon är så svag som ett