Göteborgsposten – 13 november 1873, sida 1

— — — sen i Ner. Alleh. hafva vi emellertid en liten den i första hand drabbar endast de enskilda bankerna och sålunda möjligen medelbart allmänheten men mera omedelbart är i allmänhetens intresse, För öfrigt anse vi — och det gör Ner. Alleh. också — att riksbanken har rätt att fordra att blifva väl skött likasom hvarje annan bank, och att den alldeles icke är skyldig att utan tvingande skäl uppoffra sina fördelar. Men det är icke nog dermed, att Ner. Alleh. nu framställt de anförda invändningarne mot hvad hufvudsakligen den framstående bankmannen i Dagens Nyheter haft att anmärka, utan vi hafva äfven det numera ovanliga nöjet att här få instämma med Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning, som med uttryckligt gillande redan för länge sedan aftryckt Ner. Alleh:s ifrågavarande lämpliga inkast. Detta är så mycket angenämare, som det äfven har öfverraskningens behag. Vi väntade nemligen knappt, att H. T. skulle så rent ut ogilla hvad som härledde sig från den nye öfver höfvan affärskunnige adept i landtmannapartiets leder, hvilken nu en tid bortåt icke blott som economist fört ordet i Dagens Nyheter utan äfven, efter hvad vi tyckt oss kunna döma af vissa vändningar, åt samma blad dikterat åtskilliga temligen bittra utfall mot den närvarande regeringen. Vår glädje öfver, att vi här finna H. T. såsom vår bundsförvandt, kan näppeligen minskas af vissa farhågor, som vi icke kunna alldeles undertrycka. Vi misstänka nemligen, att H. T. icke lagt fullt märke till, att det är mot dess vapenbroder i landtmannapartiets tjenst, mot hvilken Ner. Allh:s invändningar egentligen äro riktade, och dessutom frukta vi, att den ekonomiske skriftställaren skall förebrå oss, om vi icke hatva tillräcklig aktaing för hans incognito utan verkligen tro oss i honom igenkänna chefen för vår sannolikt mest vinstgifvande enskilda bankinrättning. Vi erinra oss nemligen, huru hr Hedin en gång upptog en beskyllning i aflidne Stockholmsposten, att han skulle bafva varit medarbetare i Fäderneslandet. Men detta endast i förbigående. I afseende på den ifrågavarande uppsaterinran att göra. Då vi efter inhemtado upplysningar och — hvarföre skulle vi förneka det? — meddelanden med åtskilliga framstående affärsmän för något öfver åtta dagar sedan yttrade oss öfver den närvarande affärsställningen och bristen på rörelsemedel, anmärkte vi, att, erligt vår mening, den åtgärd, hvarigenom riksdagen helt och hållet beröfvat riksbanken rättigheten att vid sedelemissioner taga sin vexelportfölj med i beräkningen, var något förhastad. Med denna vår åsigt stämmer en del af hvad som förekommer i Ner. Alleh.:s uppsats mycket illa. Det heter nemligen der: Då grunderna för riksbankens sedelutgifningsrätt af 1872 års riksdag på förslag af dess bankoutskott reformerades, togs ett af omständigheterna påkalladt steg, men äfven der vid lag uttogs ej steget fullt; man nödgades vara försigtig. Aldrig torde dock den dag åter randas, då riksbanken kommer att såsom metallisk kassa beräkna vexlar, vanligen ej ens accepterade, dragna på utlandet, huru goda än dessa må under vanliga förhållanden vara. Endast en erinran om, att sådan metallisk valuta kom tillbaka med protest i stället för betalning under 1857 års kris, torde vara afgörande i den frågan. — Sedelutgifningen i dess helhet fordrar ett särskildt kapitel och blir nog, beträffande både riksbank och enskilda banker, en af nästa riksdags mest brännande frågor. Vi skola ej nu fördjupa oss i den saken, men så mycket må sägas, att bland de anspråk, hvilka då lära framträda, får man i ett af de främta rummen söka trycka ned och tillbaka det anspråket, som vill utan tillräckliga och naturliga gaantier vidga sedelutgifningen, öka sedelmassan, då letta vådliga experiment förefaller lockande, förealler att kunna afvända en tillfallig förlägenhett. — ÖA — oh AMA mm mWw ALL Vi behöfva icke påminna, att det för närg arands icke är blott-ailfver och guld — mynu adt eller omyntadt — hvarpå riksbankens se-g lelemission grundas. Det talas verkligen om r. tillgång i andra valutor och denna tillgång t) olöpte sig enligt senaste rapport till rmt rdr m ,155,325,48 (hos bankinrättningar eller han-IÅ elshus å utrikes ort innestående medel), och I oc tt riksbanken skulle vara tvungen att alltid m ealisera dylika tillgodohafvanden eller fordrin m ar — ty annat äro väl ej i sjelfva verket de Oj mestående medlen — i guld eller silfver för lig t derpå kunna grunda sedelemission, det är äl ännu för mycket begärdt, om ens någonn denna fordran bör framställas. Men om an, som vi tro, nästan allmänt erkänner, att delemissionon kan grundas äfven på dylika valutor, hvilkas säkerhet beror på deposionsinnehafvarnes eller låntagarens pålitlighet, må man väl kunna medgifva att en fullt eller lativt motsvarande säkerhet kan ligga i acpterade vexlar. Bankofullmägtige hafva ju, ir de köpt dem, köpt dem på god tro. Emel