Göteborgsposten – 12 november 1873, sida 2

nyas uppförande har kontrakt uppgjorts mellan Stockholms stad och byggmäst. J. Möller. — E. teaterns raportoiro sör veckan uppgifves sålunda: Stora teatern: Måndag: Mignon, med m:ll Moe i titelpartiet: onsdag: Den stumma, med fru Willman som prinsessan, hr Lundqvist som Masaniello och hr Willman som Pietro; torsdag: Hamlet; fredag: Mignon och söndag: Hamlet. Dramatiska teatern: onsdag: Richard She ridan; torsdag: Kusinerna och Män at ära; fredag: Notarien Gurin; lördag gifves för första gången: Skådespelerskan, svenskt original i 2 akter, af okänd författare, och hvari fru Hwasser innehar titelrollen; derefter äfven för första gången: ÅEftersommar, komedi i 1 akt, öfversättning, och till sist sLika mot lika; söndag: Kusinerna och Män af ära. — Södra Teaterns senaste nyhet bedömes sålunda i N. D. Alleh.: Den nya operetten af Lecocq, Madame Angots dotter, uppfördes i lördags afton för första gängen å denna teater. Texten, som är skrifven af ett boag, hrr Clairville, Siraudin och Koning, utmärker sig väl icke för någon god och på tvingande motiv bygd intrig eller ens en fullt tillfredsställande upplösning, men den har den förtjensten att icke bjuda på några slippriga situationer eller genom Ålätta drägteroch tvetydiga anspelningar ockra på lasten. Den är derjemte ganska lustig och underhållande, hvilket bäst bevisar sig deraf, att den temligen underhaltiga framställningen icke förmådde helt och hållet förstöra åskådarens intresse. Förnämsta orsaken härtill var dock säkerligen den särdeles spirituella och lekande musiken med sina qvicka kupletter och ofta verkligen vackra körer. Såsom musikalisk komposition är denna operett säkerligen bland det bästa i denna genre, som på den senare tiden sett dagen, så att man icke kan undra på den glänsande framgång, som stycket rönt på många ställen i utlandet. Hvad dess framställning hos oss beträffar, så synes den icke berättiga till liknande framgång. Clairette, fru Bergström, framstod snarare såsom en förslagen grisett än såsom en visserligen rask, liflig och spirituel, men framför allt oskyldig ung flicka, som hon bör vara. Lange, hennes fallna barndomsvän, som spelades af fru Rylander, töreföll deremot i förhållande till Clairette snarare för litet än för mycket verserad. Den skarpa kontrasten mellan de båda flickorna, som är en af styckets bästa pointer, gick derigenom helt och hållet förlorad. För öfrigt var fru Rylanders spel icke utan sina förtjenster, fastän hennes röstresurser voro otillräckliga, hvartill äfven, såsom det tycktes, kom en tillfällig indisposition. Hrr Rylander och Sundberg, perukmakaren Pompennet och den elegante mr Larvaudiere, ådagalade ingendera någon synnerligt god uppfattning af sina roller. Den särdeles komiska duetten dem emellan i tredje akten utfördes dock icke så illa. Olyckligast af alla de spelande var dock hr Nordstrand, som innehade ett af hufvudpartierna, nemligen den genialiske, satiriske och oförvägne folkpoeten Ange Pitou. Den musikaliska delen af rollen behandlade han visserligen ganska förtjenstfullt, men något spår af sanning i den dramatiska framställningen voro vi icke i stånd att upptäcka, om icke en sådan skulle ligga i, att Ange Pitous egenskap af landsortsbo af hr Nordstrand accentuerades genom en den mest oblandade svenska provinsdialekt. Rättvisan fordrar det erkänndet, ait ganska stor möda nedlagts på en god uppsättning och en omsorgsfull inöfning af stycket.