Göteborgsposten – 12 november 1873, sida 2

ö Från Utlandet. Vi sakna, då detta nedskrifves, ännu närmare telegrafisk underrättelse från Paris angående det vigtiga sammanträde, som Changarnier-utskottet skulle hålla i måndags rörande presidentskapets förlängning på tio år. Men de ingångna underrättelserna angifva dock, att förslaget om förlängningen af utskottet blitvit till principen antaget. Alla bref från Paris äro eniga i att framställa det bonapartiska eller kejserliga partiet såsom segerrikt och seglande raskt framåt med förlig vind i seglen. onapartisterna kunna nu ej klaga?, skrifver sålunda en korresp., ty det fans en tid, då den nuvarande församlingen vägrade att lyssna till deras mest framstående ledare (Rouher). I går (onsdagen) kunde en af dem resa sig och orda om fordelarne af ett plebiscit, ja, tillockmed tala om möjligheten af att Napoleon IV skulle upptaga regeringstyglarne. Sjelfva den yttersta venstern sväljde ned sina minnen och hörde artigt på hr Rouher; och då frågan om on allmän vädjan till folket stäldes, reste sig hr Thiers, som förut låtit häkta först hr Rouher och sedan prins Napoleon, och röstade med de radikale och de kejserlige. Expresidenten bar hvit halsduk och frack — Aabit de nocs, för att fira sitt äkta förbund med bonapartisterna. I går blefvo bonapartisterna applåderade af männen af d. 4 sept., hvilka för endast kort tid sedan blott talade om dyen från Sedan; och denna morgon ha några medlemmar af högern aflagt besök hos hr Rouher för att anropa om hans understöd. Huru ljuf måtte icke denna revanche vara efter så lång förföljelse! De kejserlige skola också hafva fattat ett beslut, hvilket lätteligen kan gifva ökad styrka åt deras parti. De ämna neml. organisera ett nytt parti, bestående af alla de deputerade, monarkister och republikaner, som vilja rösta för en vädjan till folket. Man finner häraf ytterligare, att partiet mer och mer spelar en roll, och detta är ett anmärkningsvärdt faktum. Men det är dock i det hela en ful politisk komedi, som spelas. Det finnes väl icke tvenne offentliga personer, de der hata och afsky hvarandra mer än hrr Thiers och Rouher. Nu ha de idel leenden och solljus mot hvarandra, men att de hysa en ömsesidig misstro är lika säkert som att de söka ömsesidigt bedraga hvarandra. Då de ifrigast trycka hvarandras händer och vexla de vänskapligaste leenden, skulle de utan tvifvel med god smak vilja sönderslita hvarandra, ty de frukta hvarandra mest af alla. Segrar Thiers, skall han kallt sparka bort Rouher och med god smak söka att få honom ännu en gång häktad, under det att den senare ej skall sky att genom sina organer kasta smuts på den store statsmannen, men äfven store intrigören. Times pariserkorresp. anser det för alldeles otvifvelaktigt att Mac Mahons presidentskap kommer att förlängas, ty, säger korresp., om han skulle draga sig tillbaka, skulle det icke finnas något annan utväg, än att skrida till en upplösning, hvilken deremot endast understödjes af en minoritet inom nationalförsamlingen. Flertalet af de sedan Elsas-Lothringens införlifning i Tyskland afgångne deputerade derifrån har afgifvit en förklaring, att de skulle, om de qvarblifvit, röstat emot det legitima konungadömet. Det frivola bladet Figaro i Paris uppmanar Mac Mahon att, om så beböfves, tillochmed genom en statskupp tillrycka sig diktaturen.