Göteborgsposten – 12 november 1873, sida 1

A och fuktig här! Jag behöfver inandas den friska hafsluften. För mig hem, Gilbert, till min man! Monk stannade på öfversta trappan och stängde sin lykta. Derefter slog han armen omkring Bernioe och drog henne ut i den mörka kyrkan. Hon höll sig darrande fast vid honom. — Hvarföre släckte ni lyktan? hviskade hon. — Det är bäst att ingen får se oss och bringa nyheten om er uppståndelse ur grafven till Chetwynd Park, sade Monk. Underrättelsen måste på ett försigtigt sätt meddelas. — Ja, ja! Hvad det lyser sällsamt genom de målade fönstren! Jeg är rädd här, Gilbert. Det förekommer mig som om jag ännu ej vore alldeles befriad från grafven! Mitt hufvud är tungt, och jag är så trött! Hon hängde sig ännu tyngre vid honom, under det han låste dörren, och derefter till hälften ledde, till hälften bar han henne genom kyrkan till dörren. Han hade stängt den vid inträdet och låste nu sakta upp den igen. Han öppnade dörren några tum och tillslöt den hastigt. — Allt tyst och stilla, hviskade han. Ingen menniska finnes på gatan. Låt mig taga kappan på er, Bernice — så der. Han svepte den långa svarta kappan omkring henne och drog hufvan öfver hennes hufvud, så att hennes ansigte blef till hälften doldt. Derefter öppnade han åter dörren och smög sig ut med Bernice, som satte sig ner på trappan, under det han låste kyrkodörren och stoppade nyckeln i sin ficka.