Göteborgsposten – 12 november 1873, sida 1

skilja sig vid landsmän, som länge delat ljuft och ledt med hufvudstammen. Äfven vi hafva med smärta nödgats underkasta oss dylika afträdelser. Men å andra sidan kunna vi, sedan förlusten en gång har skett, ej se en outplånlig nationalolycka deri, att ej alla, som tala vårt språk, lyda under samme konungs spira som vi. Tyskar finnas ju i stort antal utanför det tyska riket, italienare stå ju under Österrikes herravälde o. s. v. Derför kunna också vi mel jemnmod bära, att svenskarne i Finland och Östersjöprovinserna nu ej höra till den svenska staten. Och det kan ej kallas förmätet från vår sida, om vi af våra danska bröder vänta oss en liknande resignation. Oss skall det lända till stor glädje, om de nordslesvigska danskarnes öfvervägande flertal återförenas med sitt fosterland, både emedan vår frändskap med dem är så nära, och emedan vi deri se en underpant på ett vanligt förbållande emellan Tyskland och Norden. Men det skulle göra oss ondt, om detta mål förfelades, derför att Danmarks fordringar vore alltför vidtgående, derför att det ville hafva allt eller intet. Om några rent danska byar skulle stanna inom Tysklands råmärken, vore detta väl ej värre, än för Tyskland om ett par tusen tyskar i en eller annan nordslesvigsk stad komme under Danmark. Att tyskarne önska behålla några militäriska gränsplatser, behöfver ej fattas sågom ett fortfarande hot emot Danmark. För hvarje stat är det en skyldigbet att göra sig trygg för kommande faror, från hvilket håll det må vara. Äfven om inga sådana skulle hota från Danmark sjelf, måste det vara af vigt för tyskarne att i nödfall veta sig säkra, i den händelse en mäktigare stat ville begagna sig af Danmarks ringa försvarsförmåga för att från den sidan anfalla Tyskland. Minst af allt bör det befaras, att en formalistisk tolkning af fördragsbestämmelsens bokstafslydelse skall ställa sig i väger för en uppgörelse på grund af de föreliggande omständigheterna. Endast Danmark återfår Nordslesvig, kan det göra detsamma, om det sker genom folkomröstning eller ej. Denna bonapartistiska uppfinning, som smakar väl mycket af vanlig fransk humbug, är ej värd, att tvenne germanska folks förlikning för dess skull går om intet. Man bör hoppas, att äfven andra svårigheter, som kunna yppa sig, skola låta sig öfvervinnas med god vilja å ömse sidor. Den dag, då detta sker och den olyckliga tvisten för alltid utplånas, skall helsas med glädje af alla nordbor. Det myckna talet om Tysklands Åroflystnad skall då ej längre finna en så gynsam jordmån som förr i den allmänna stämningen, och med godt samvete kunna då vännerna af fred och förtroende emellan Sverige och alla dess grannar motarbeta de fördomar, som ännu göra sig gällande hos oss i följd af de senaste tjugo årens verldshändelser.