Göteborgsposten – 12 november 1873, sida 1

)nm An stam och som i sjelfva verket innebär en skymf ej emot Danmark allena, utan emot hela den skandinaviska Norden. Man behötver ej vara en fanatisk anhängare af teorien om Skandinaviens politiska enhet för att ändå känna, att blodet är tjockare än vattnet. Och vi kunna ej låta afspisa oss dermed, att andra med oss obefryndade folk af Tyskland lidit verklig eller förment orättvisa, utan att vi derföre kunna anse oss pligtige att å deras vägnar gräma oss på fränderna söder om Östersjön. Kosmopolitismen är i starkt aftagande i Sverige, och Frankrikes eller Polens affärer lemna vi gerna derhän, blott vi blifva förvissade derom, att Skandinavien får sitta i orubbadt bo. Ty det kan nu en gång icke hjelpas, att den allmänna meningen hos oss trots alla tillfälliga förvillelser känner sig närmare dragen till Nordslesvig än till Elsas och Posen. Så länge derför Pragfredens femte artikel ej är uppfyld på ett för Norden något så när tillfredsställande sätt, kan det beräknande förståndet visserligen säga oss, att ett godt förhållande till Tyskland är önskvärdt, men det rätta förtroendet, det oförbehållsamma närmandet emellan folken kommer dock för lång tid att saknas. Dess mera måste vi nu glädjas öfver, att ändtligen ett omslag tyckes hafva inträdt i den tyska pressens uppfattning at den omtvistade frågans betydelse. Väl spörjes ännu då och då, t. ex. i Nationalzeitungs spalter, det gamla talet om det ovärdiga för ett enigt och starkt Tyskland att prisgifva tyska bröder åt det danska förtrycket?. Men det envisa fasthållandet vid slika fördomar uppväges fullt ut af andra, mera hugnesamma företeelser. Ej blott de ledande tyska bladen, såsom -Kölnische Zeitung och nu senast Augsburger Allgemeine Zeitung, utan äfven organer af mera underordnad betydenhet, som snarare följa det offentliga tänkesättets omskiftningar i spåren än sjelfva bidraga att förbereda dem, hafva under de sist förflatna månaderna varmt uttalat sig för sakens uppgörande en gång för alla. Den tyske kronprinsens besök i somras vid de skandinaviska hofven och derefter flera andra furstesammankomster synas verkligen hafva medverkat att väcka en mindre omedgörlig åskådning till lif. Ännu torde det vara förhastadt att sätta tro till de gång efter annan uppdykande underrättelserna om diplomatiska underhandlingar, som blifvit öppnade, om positiva anbud, som den tyska regeringen skall hafva framstält vill Danmark. Men saken tyckes likväl i alla fall hafva gått så pass mycket framåt, att vi ej behöfva frukta att inlåta oss i tomma kannstöperier, om vi vänta ett lyckligt resultat i en ej alltför aflägsen framtid. Under en sådan förutsättning vore det önskvärdt, att å båda de underhandlande parternas sida visades ett ärligt tillmötesgående, emedan alla praktiska frågor till slut måste lösas på kompromissens väg. Medan saken blott och bart befinner sig inom den teoretiska diskussionens område, ligger det ögonskenligen i de tvistandes intresse att, så att säga, bereda sig en möjlighet till prutmån. Men när man tror sig upptäcka en allvarlig afsigt att åstadkomma en uppgörelse, vore det föga välbetänkt att fasthålla de förut uppstälda krafven i deras fulla omfåog, utan att göra afseende på de fullbordade fakta, hvilka dock i alla tider måste tagas med i räkningen. Det är lätt förklarligt, att danskarne ej gerna vilja släppa anspråken på alla dansktalande distrikt i Nordslesvig. För ej längre sedan än tio år tillbaka hafva de ju med avärdet i hand försvarat hela Slesvigs besittning, ända till Ejdern, som enligt historiens vittnesbörd ovedersägligen har varit deras nationalitetsgräns i söder. Men förhållandena vexla, och nu mera kan väl den s. k. Ejderskandinavismen sägas vara helt och hållet utdöd. Deremot tyckes ännu stor vedervilja råda i Danmark emot att uppoffra någon del af det egentligen danska Slesvig. Man vill ej binda sina händer, heter det, genom en förhastad öfverenskommelse. Kanske bygger man i tysthet på möjligen inträdande europeiska förvecklingar. Men just detta förstulna hopp är icke så litet farligt. Det kan aldrig vara af nytta, hvarken för Danmark eller det öfriga Norden, om den tanken skulle uppstå hos något utländskt krigsparti, vare sig i Frankrike eller annorstädes, att här vore att påräkna villige bundsförvandter. De främmande allianserna hafva i sanning ej visat sig vara till någon stor båtnad för Nordens verkliga intressen. Från svensk synpunkt uppfattas saken helt naturligt med samma ensidighet. Och äfven vi svenskar hafva rätt till ett ord med i laget, då ju frågan, såsom ofta från dansk sida framhålles, är af vigt för hela Norden. Vi erkänna till fullo det påkostande i att