Göteborgsposten – 8 november 1873, sida 1

städes gjort ett enbart godt intryck; dess ledarinna, Marie Grinner, förenar med god teknik själfullhet och eld i föredraget, egenskaper, hvilka här vida äro att föredraga framför en brili nt men intetsägande virtuositet. Den i sin helhet nog torftiga instrumenteringen upphjelpes på ett mycket fyndigt sätt genom tvenne orgelharmoniums, hvilka särdeles förtjenstfullt behandlas af två unga damer. Kapellet fick i går afton en farlig konkurrent i Vinterträdgården i Haglunds annex, der Beyerböckska kapellet konserterar, men hvarom vi, då detta skrifves, ännu ej hunnit taga någon kännedom. Torsdagen, Gustaf Adolfe dagen, firades här med vanliga högtidligheter: musik och sång på middagen, sång, illumination och — gatpojkeskrän på aftonen. För första gången på många, många år strålade den smakfulla ekläreringen i all sin glans; man saknade dock äfven denna gång den vackra hvalfbågen öfver sjelfva hjeltestoden; de försök -man gjort atti år ersätta den, syntes oss icke fullt lyckade. Fredagen kom också med någonting nytt: i går uppackade nemligen akademiska målarne från Wien hrr J. Miroyowski och F. Cihlär sitt, efter hvad det säges — åtminstone säga de det sjelfva — rikhaltiga och dyrbara lager af originalmålningar i olja: landskap, genrer, sjöstycken m. m., hvilka f. o. m. idag finnas att beskåda på Göta Källare. Musikföreningen bjuder nästa onsdag på en ej vanlig konstnjutning: en utmärkt sångerska, m:ll Olsna Falkman, som eröfrat Stockholms kritik och publik med storm. Se här hvad en af de minst entusiastiske, Aftonbladets musikrecensent, skrifver efter hennes konsert häromdagen: Mill Olena Falkmans konsert skänkte den angenämaste uppfyllelse åt de stora förväntningar, hvartill hennes föregående musikaliska uppträdande gifvit anledning. En mångsidig och omfattande talang måste med beundran erkännas hos denna sångerska, för hvilken den strängt klassiska stilen, den tyska romantiken i dess olika stadier, Rossinis bravurprof, den fosterländska visan och ändtligen den i konserters afslutande oundvikliga kuriositetsgenren utgöra lika förtroliga ämnen och lika tacksamma uppgifter. M:ll Falkmans stämma eger ovanlig skönhet, den är fyllig, klangrik och mjuk, hon beherrskar den äfven synnerligen väl, i det god ansats, obesvärad andhemtning och ren intonation städse utmärka hennes föredrag. Hvad den musikaliska tolkningen angår tycktes hon oss lyckligast i den svenska visan, särskildt representerad af Adolf Lindblads herrliga Sommardag, hvilket nummer med entusiastiska bifallsyttringar begärdes och gafs da capo. I den tyska Sehnsuchtsstilen, i och för sig mer än tillräckligt patetisk, är sångerskan ej fullt fri ifrån sentimental öfverdrift, hvilken visserligen är att föredraga framför den orubbliga trankilitet, hvarmed der Weltschmerz plägar utportioneras af våra amatörer, men icke dess mindre strider emot det gyllne lagom, som m:ll Falkman i öfrigt har tagit till; rättesnöre. Koloraturen är högst förtjenstfull utan att likväl framstå såsom hennes specialitet. Det hela och icke minst Seb. Bachs sköna aria antydde att den stund ännu ej kommit, då konstnärinnan fritt och sjelfständigt kunnat bestämma sig för en sådan, men när hon en igång gjort sitt val, torde hon blifva en artist af utsökt värde. Om denna hennes ytterligare utveckling och fulländning finge försiggå i det musikaliska dramats tjenst och om vår lyriska scen blefve arenan derför, vore sådant egnadt att inge de bästa förhoppningar och Stora teatern gjorde dermed en acquisition af rikligt gagn. Se der en musikalisk ljuspunkt mot hvilken vi blicka med stora förhoppningar! Skuggsidor af nattsvart beskaffenhet äro de under veckan passerade tumultuariska uppträdandena å Åchimmen i Skeppsbron n:r 1 och det skamliga våld som begätts på planteringarne i allkerna. Måtte rättvisans handhafvare så satt i upphofsmännen till de senare och låta chimmen samt med allt hvad dertill hörer resa så långt, som vägen räcker! Få menniskor torde i lefvande lifvet ha fått vara med om så mycket, som den i London nyligen aflidne sir Henry Holland, vidtberömd författare och läkare, men framför allt känd för sin reselusta, hvilken väl gjort honom förtjent af vedernamnet den flygande holländarenk. Han var vid sin död 86 år gammal; fyra år före slaget vid Waterloo (18 juni 1815) lemnade han universitetet i Edinburgh och har sedan dess rest hvarje år minst tre månader. Då han var 18 år gammal, besökte han Island, han var i Paris vid de allierades intåg, han var ögonvittne till kommunisternas nederlag och bevistade de första dagarnes förhandlingar i processen mot marskalk Bazaine. Under det första carlistkriget var han i Spanien, under det nordamerikanska i Virginien; han har seglat på Nilen, Euphrat, Mississippi och Amazonfloden samt besökt så godt som alla länder. Han var, som ofvan sades, en skicklig och mycket anlitad läkare samt sedan 1852 drottning Victorias lifmedikus. Han stod, helt vaturligt, i förbindelse med en mängd framstående personer i alla länder och hans för några år sedan utgifna memoirer innehålla i detta hänseende högst intressanta bidrag till århundradets karakteristik. Han hade sålunda stått i beröring med Talleyrand, Thiers, Guizot, Napoleon III, Jefferson Davis, Lincoln, Macaulay, lord Brougham m. fl. ryktbara personligheter. Han var beslägtad med den namnkunnige engelske statsmannen och torybekämparen lord Henry Hollond, som bortgick i tiden 23 år före honom. Dennes boning Holland House var i början af årbundradet samlingsplatsen för allt hvad England egde framstående i snille och rang. En i dessa dagar i London utkommen skildring af sällskapslifvet i det gästfria Holland House, innehåller en mängd betecknande smådrag för den tidens ställningar och förhållanden i London, Af särskildt infreaga är gkildringan af lady