Göteborgsposten – 8 november 1873, sida 1

låta det ligga osydt hos skräddaren eller hänga obegagnadt i garderoben. Den förflutna veckan har haft åtskilliga märkliga företeelser att uppvisa. Söndagen började med att låta den nya slussbygnaden, efter en i sanning underbart kort tid, stå fix och färdig inför hundratals beundrande åskådares ögon. Verket prisar mästaren: det röjer lika mycken soliditet som prydlighet. På den vackra granitmuren strålar i förgylda siffror årtalet 1873, inhugget af en vid slussbygnaden anstäld arbetare. Tisdagen bjöd på De hundrade jungfrurna, hvilka efter att för något år sedan ha gjort ett temligen bestämdt fiasco på Mindre Teatern, der det med en snart sagdt äcklig realism återgafs af Carlberg-Salzensteinska sällskapet, åter vågat sig upp på Nya Teaterns tiljor. Publiken tycktes finna jungfrurna, som här uppträdde med den elegans i kostymering och omsorg i de minsta detaljer, som numera oåterkalleligen tillhör dir. Åhmans regissörskap, roliga nog, men kritiken har, enligt vår åsigt fullt befogadt, äfven i den nya utstyrseln betraktat dem som temligen tvetydiga damer, detta oaktadt de allraflesta af de uppträdande synbarligen bemöda sig om att mildra de understundom rätt vågade situationerna. Man har ansett det som hardt när en omöjlighet att rensa våra skådebanor från produkter af så underhaltig beskaffenhet som texten till de ifrågavarande jungfrurna; angett att teaterdirektörerna af pekuniära skäl nödgats att, om också motvilligt, upptaga dem på repertoiren. Vi hysa icke samma tro och ha särskildt tyckt oss märka, hvad Göteborgs teaterpublik vidkommer, att dennas smak är stadd i en glädjande återgång, hvilket bäst bevisas af de fulla hus, som med skallande bifall helsat stycken, fullkomligt främmande för alla den nyfranska skolans cyniska slipprigheter, stycken sådane som Hamlet, Midsommarnattsdrömmen, Jane Eyre, En fattig ung mans äfventyr m. fl. För öfrigt instämma vi af själ och hjerta med en författare i Stockholma Dagblad, som, på tal om hufvudstadens sekondteatrar, bl. a. yttrar: Det är godt och väl att folk får roa sig, men om ett ädelt nöje kan erhållas på samma vilkor som ett mindre ädelt, måste det förra naturligtvis föredragas, och man måste protestera mot det senare. Att se en god, till och med en blott rolig teaterpjes kan, äfven om han icke är något stort mästerstycke samt ej heller framställes af några konstnärer af första ordningen, vara ett ganska ädelt nöje i jemförelse med åtskilliga andra förströelser, hvaremot en dålig, till och med en endast tråkig pjes, spelad af medelmåttiga eller rent af dåliga skådespelare, sannerligen icke är ett ädelt nöje. Att ofta se dåliga stycken, framstälda af klena eller underhaltiga s. k. artister, måste slutligen ganska ofördelaktigt inverka på ej blott smaken, utan äfven tänkesätten i åtskilliga fall. Det är större fara dermed än måhända mången tror. Man vänjer sig så småningom vid det mindre goda, att man till slut tycker det vara ganska godt. När man, som dir. Åhman nu, arbetar under afgjordt briljanta ekonomiska förhållanden och eger till sitt förfogande några utmärkta och flertalet långt öfver medelmåttan stående artister, bör det knappast vara ens en nödfallsåtgärd att gripa till produkter, sådane som De hundrade jungfrurna. Hvad vi här ofvan yttrat, gäller uteslutande libretton; musiken eger, enligt vårt förmenande, ej få verkligt goda pointer, äfven om ej heller den är fullkomligt fri från reminiscenser af det offenbachska Åslagdängsmaneret. Som nummer af god verkan anteckna vi: matsedelsqvintetten i första, Gabrielles hemlängtansvals i andra och måltidsqvartetten i tredje akten. De uppträdande göra, som sagdt, sitt bästa. M:ll Anderson intresserade mycket som Gabrielle och sjöng sig ovedersägligen redan första aftonen in i åhörarnes ynnest. Äfven fru Pousette uppbar i allo tillfredsställande Eglantines parti. Hrr Gardt och Ringh löste äfven sina uppgifter efter omständigheterna väl, och förtjena särskildt beröm, derföre att de så mycket som möjligt sökte mildra osmakligheterna i förklädningsscenerna. Hr Strindbergs något torrfängda komik passar ej illa i stycke med Brididicks karakter; hans kostymering synes oss något öfverdrifven, men maskeringen är, som vanligt hos denne skådespelare, god. Hr Sjöberg är en ståtlig guvernör — hans uniform är ett i ögonen springande bevis på hvad dir. Åhman kostar på sin teater i fråga om kostymer — hang präktiga och fylliga röst gör behörig verkan i sången, men vi varna för en på sista tiderna alltmera märkbar böjelse till att återfalla i det bekanta, s. k. min-sans-uttalet. Bland de många jungfrurna göra teaterns unga och vackra damer, plus deras smakfulla och dyrbara kostymer, ypperlig effekt. En af de mera framstående qvivliga sujotterna presenterar sig som ung kolonist i tjufpojksåren. Hvarföre förstöra intrycket af en behaglig apparition, ett mer än vanligt ledigt uppbärande af mansdrägten genom later och åtbörder, hvilka på ett högst betänkligt sätt gå in på det oskönas område? Jungfrurna uppenbara sig imorgon för tredje gången och få derefter vika för -den fattige unge mannen. Under inöfning äro: Graziella, efter Lamartines bekanta novell, med m:ll Jansson i titelrollen; Fr. Halms Fäktaren från Ravenna: Thusnelda, fru Raa, Caligula, hr Ahletröm, Thumelicus (fäktaren), hr Wagner; Frihetsbröderna, med hr Hjortberg som Montedafior och m:ll Gustafsson som Fiorella. Onsdagen erbjöd som nyhet det Griinnerska