Göteborgsposten – 8 november 1873, sida 1

lady Holland knackade i bordet med sin solfjäder och utbrast: Så der, Macaulay, nu kan det vara nog af det der slaget, låt oss nu få någonting annat-. En gång vände hon sig till Sidney Smith och sade i en befallande ton: Sidney, ring på klockan! — Ja bevars, svarade denne, skae jag inte sopa golfvet också? Under det Thomas Moore arbetade på Sheridans lefvernesbeskrifning, var han en gång bjuden till middag i Holland House och hade fått sin plats bredvid värdinnan, som gjorde sitt bästa för att underhålla den snillrike skalden, men dervid i hastigheten kom att säga: Det blir visst en tråkig bok, är jag rädd, den der om Sheridan. Till lord Rochester yttrade hon en gång: Jag hör till min förskräckelse, att ni ämnar ge ut 5 Åkaldestycke. Kasta det på elden, jag er. En gång hade hon fått till granne franska sändebudet grefve dOrsay; bäst hon nu satt der, lät hon näsduken falla i golfvet; grefven tog naturligtvis genast upp den. Derpå lät hon honom på samma sätt ta upp hennes knif, fgaffel, servett o. 8. v., ända tills dOrsay olutligen förlorade tålamodet och ropade på en af betjenterna; i det han vände sig till denne, yttrade han derefter högt, eå att alla de öfriga gästerna hörde det: Sätt min tallrik på golfvet, det blir beqvämast både för mig och lady Holland, om jag slutar min middag der nere. Ladyn bet sig i läppen, men svarade ingenting, utan sväljde förtreten. i Hvart ska du taga vägen? frågade en person, som mötte en vän, den der knogade ner åt Skeppsbron, iklädd fullständig resdrägt. — Danaka vägen, blef det korta svaret. — Mannen ämnade med Vulcan och vidare öfver Jutland afresa till utlandet.