Göteborgsposten – 8 november 1873, sida 1

Kejser og Galileer. Et verdenshistorisk Skusspil af Henrik Ibsen. Ibsens författarskap karakteriseras företrädesvis deraf, att han utan tvekan griper de största ämnen, som kunna göras till föremål för poetisk behandling. Medan de yngre svenska skalderna hafva nöjt sig med att gifva en behaglig och korrekt form åt obetydliga, ofta nästan bvardagliga uppgifter, hemtar den store norske skalden sin ingifvelse från de djupaste problem inom tänkandets område. Hos oss råder tydligen en reaktion mot det ötvorspända i syftningen och det öfverdrifna i uttrycket, som med större eller mindre rätt har blifvit framstäldt såsom den svenska poesiens grundfel. Nekas kan dock icke, att denna rädsla för det alltför starka ofta förefaller något blaserad, och snart hafva vi kommit derhän, att matthet och färglöshet få gälla för äkta konstnärlig måtta och takt. Derför är det välgörande att då och då få emottaga arbeten af en författare, som visar sig hysa intresse för annat än den idylliska kärlekens små hemligheter eller naturbetraktelsens snart fördunstande stämningar. Men i samma mån, som uppgiften är at högre art och fattas djupare, växa ätven svårigheterna vid dess yttre gestaltning, innan det hela framstår såsom ett fullt afrundadt konstverk. I synnerhet gäller detta om den dramatiska konstarten, som framför allt kräfver klarhet, emedan annars karaktererna lätt väcka intrycket af liflösa skuggbilder, och tankens storhet åstadkommer en föga harmonisk motsats till det knapphändiga utförandet. Just när ämnet är af mera spekulativ natur, blir lätt sjelfva handlingen likasom förlamad, i det de uppträdande personerna snarare predika de satser, som författaren lägger i deras mun, ån genom sina gerningar visa deras inflytande i det verkliga lifvet och det sätt, hvarpå de bestämma menskliga karakterer. Det är icke utan skäl, som man har gjort Ibsen den förebråelsen, att hans hjeltar gemenligen endast hafva en sida, endast och allenast äro uttryck för den riktning, som skalden velat skildra i sitt arbete. Väl är det sant, att tragedien ej tål alltför stor söndersplittring, att man ej får inlägga för många motiv i hufvudpersonernas karakter. Men detta utesluter likväl icke en viss gruppering af andra menskliga egenskaper kring den, som i främsta rummet representerar hvad man på det estetiska konstspråket plägar kalla hjeltens patos. Man betrakte blott den liffulla mångsidigheten hos Shakespeares dramatiska figurer. Hamlet är t. ex. ej blott den dådlöse drömmaren, som ej vet att försona verklighetens kraf med sina teorier. Han är också den ridderlige fursten, som fängslar sina vänner vid sig genom sin förmåga af sant mensklig tillgifvenhet, han är en älskande son, som brinner af begär att hämnas sin fader, men derjemte hyser medlidande med sin förvillade moder, han har den bitande ironiens vapen i sitt våld och använder dem skoningslöst mot allt, som sårar hans öppna och manliga skaplynne. Hur olika är ej Brand beskaffad? Han går helt och hållet upp i sin abstrakta sträfvan att göra sin kraftfulla vilja gällande i alla lifvets förhållanden, icke en gång hans kärlek till sin hustru förmår att göra honom till annat än en representant af en konseqvent, men ensidigt tecknad tendens. Ja, sjelfva hans vilja är så allmänt fattad, att läsaren ända till slutet stannar i okunnighet om det konkreta mål, som han åsyftar. På samma sätt är Per Gynt den rena förnekelsen, och alla hans handlingar sakna hvarje annat syfte, än att ådagalägga hans oberoende af allting, som för andra menniskor plägar vara bestämmande, Likväl har Ibsen visat, att han också förmår att skapa verkligen lefvande menniskor af kött och blod. I Kongsemnerne, det mest formfulländade af alla hans verk och kanske det yppersta drama inom den nordiska literaturen, råder idel kraft och lif, handlingen skyndar utan afbrott framåt till den gripande upplösningen och uppbäres af personer, om hvilkas sträfvanden ingen oklarhet förefinnes, utan att de derför förblekna till personifikationer af allmänna satser. Men också