Göteborgsposten – 8 november 1873, sida 1

kraft, men äafven 1 sin egoism tramstalles ar hertig Skules mäktiga gestalt. Keiser og Galileer är i fullaste mening ett historiskt sorgespel. Ämnet är kanske det sväraste som gifves. Att skildra striden emellan hedendom och kristendom så, att man ser den utkämpas ej endast af disputerande teologer och filosofer, utan af handlande menniskor, hos hvilka religionens djupaste frågor genomtränga hela karakteren, kräfver på samt ma gång det omsorgsfullaste historiska studium och den skarpaste psychologiska analys. Och det måste väcka vår högsta beundran att iakttaga det mästerskap, hvarmed skalden förstått att intränga i det fjerde århundradets hvarandra korsande tidsriktningar, Ålokalfärgen i de sceniska bilderna, sanningen i uppfattningen af den döende hedniska filosofiens tankegång. Det forntida kejsardömet med dess tryckande envälde i verkligheten, med dess sken af äkta grekisk otvungenhet och jämlikhet i det yttre umgänget emellan herrskaren och de smickrande filosoferna, står lifs lefvande för våra ögon. Man ser, huru den entusiastiske stoikern på kejsartronen bemödar sig om att ej gälla för något mer eller mindre än en sann visdomsälskare?, och huru de lärde, under det de affektera att böja sig för hans visdom, i sjelfva verket tända rökoffer för den kejserliga fåfängan. Den smidige Libanios är alltigenom sant uppfattad, itrån den scen, då han med väl spelad uppriktighet säger den unge fursten angenäma, fastän skenbart kärfva sanningar, ända till uppträdet i Antiokia emellan kejsaren och stadsforstanderen med sin hycklade republikanism och sjelfständighet. Det är en fläkt af Plato i den andra akten af första afdelningen, i samtalet emellan lärjungarne vid skolan i Athen. Sjelsva orden och talets vändningar hafva något antikt. Detta vhör da, hvis det så synes eder, Libanios halft snillrika, halft sökta liknelse om Åguldet, och. guldmangel med flera sådana smådrag gitva karakteristikon en prägel af oförneklig sanning. Likaså är kejsar Konstanzios med sin svaghet och misstro ypperligt tecknad i de få uppiräden, der han förekommer. Glanspuakten i hela arbetet är efter vår tanke den fjorde akten i ÅCsara Frafald, då Julianus, sedan han återvändt från kriget med germanerna, hotas af kejsarens afundsjuka stämplingar och sina höfdingars vacklande trohet, men räddas af soldaternas hänförelse och blinda förtröstan på hans kraft. Äfven i den andra afdelningen, som på det hela gör ett mattare intryck, finnas många gripande ställen, t. ex. mötet emellan den hedniska processionen och de kristne, som föras till afrättsplatsen, scenerna i lägret m. fl. Det ligger ej i vår afsigt att lemna en genomförd kritik af den genialiska dikten. Troligen komma ej recensenter att saknas, som med den estetiska sonden i handen granska, i hvad mån skalden har uppfylt eller försummat den dramatiska konstens fordringar. Det är ej så svårt att upptäcka fläckar i solen. Utan tvifvel komma de flesta invändningarne att göras emot formen. Redan det är något ovanligt, om också ej exempellöst inom literaturhistorien, att ämnet behandlas i ett dubbeldrama. Handlingen i Ceesars Frafald når ej ett fullt tillfredsställande slut, om man ej söker det inom den andra afdelningen, i Kojser Julian. Vi hafva således snarare en tragedi i tio akter än tvenne Skuespil, hvardera i fem akter. Hufvudpersonen i de båda styckena, Julianus, är i öfverensstämmelse med den historiska sanningen skildrad såsom en romantisk svärmare, som vill återföra länge sedan föråldrade inrättningar. Men han är också begåfvad med stora och lysande egenskaper, han är en skicklig fältherre, en skarpsinnig dialektiker, en öppen natur, som hatar hofkryperiet och de falska ränkerna. Dock synes det oas, som om hans karakter i den aadra afdelningen har undergått en väl brådstörtad förändring till det sämre, som ej väl låter förklara sig blott af maktens förderfliga invflytelser. Samme Julianus, som i Lutetia så klarsynt genomskådar sina generalers avekfullhet, låter i Konstantinopel och Antiokia allt för lätt bedraga sig af sina talere och digtere. Han gör väl mycket väsen af de böcker, som han håller på att skrifva, han förefaller ofta såsom en vanlig romersk despot, som icke kan tåla motsägelse och förföljer dem, som icke blindt underkasta sig hans hugskott. Sjelfva dödsscenen är, så gripande det också är, att kejsaren faller sör sin fanatiske barndomsväns hand, likväl icke fullt värdig det tragiska i konflikten. Julianus, som sjelf har varit en ifrig kristen, talar på sitt yttersta, som om han aldrig hade varit annat än hednipg. Legondens Galile, du har segrat, förefaller oss oändligt sannare än utropet sol, sol — hvi bedrog du mig?, som snarare hade passat i en Alexanders mun; Representanterna af kristendomen förefalla mindre lyckligt skildrade än hedningarne. Kyrkofäderna Basilios och Gregorios äro, isynnerhet den förre, nästan liflösa abstraktioner, som skola föreställa den kristliga ödmjukheten och ståndaktigheten. Likväl äro den unge svärmaren Agathon, Basilios syster Makrina, och framför allt biskop Maris af Kalkedon tecknade med större kraft. Deremot är det avårt att förlika sig med salmsyngersken Publia och de öfriga martyrerna. Särskildt måste man finna uppträdet emellan kejsaren och Kyrillos rent af vidrigt. Äfven i ÅKeiser og Galilmer har det öfvernatnrliga inkräktat nå handlinoan Ös8OAA