Göteborgsposten – 7 november 1873, sida 2

och han derigenom bli upptäckt. Han var nästan rädd i denna obehagligt fuktiga luft och detta mörker. Det förekom honom, som om dessa bänkar med höga ryggstöd vore befolkade. Han sökte öfvervinna dessa vidskepliga känslor och smög sig fram utefter altaret, hvars golf bestod af stenar, på hvilka namn och ålder på en och annan Chetwynd, som låg begrafven derunder, stodo inristade. Under predikstolen var en dörr, som nästan alltid hölls stängd och hvilken lemnade tillträde till den trappa, som förde till grafhvalfvet. Monk hade försett sig med en nyckel äfven till denna dörr, och han skyndade att begagna sig af den. Då dörren öppnades, strömmade en kall fuktig luft upp från hvalfvet och luftdraget förorsakade ett ljud, som kunde förliknas vid oroliga andars suckar. Monk öppnade nu sin blindlykta och trädde ner för den breda stentrappan. Då han hunnit ner i hvalfvet nedanför trappan, gjorde han ett nytt uppehålls En dörr lodde från detta hvalf in i Chetwyndska familjegrafven. Den nyckel han stulit från skåpet i biblioteket på Chetwynd Park lemnade honom inträde i detta grafhvalf. Det var ett långt och bredt rum, nästan lika stort som kyrkan uppöfver det. Tjocka stenpelare stodo på regelbundna afstånd från hvarandra för att uppbära kyrkogolfvet. Utefter rummets sidor voro ett slags stenhyllor, den ena öfver den andra, och på dessa stodo kistorna. I midten af rummet voro breda stenbänkar, och på dem voro äfven likkistor. (Forts.)