Göteborgsposten – 4 november 1873, sida 1

Göteborg den 4 november 1873. För några dagar sedan uppvisade vi på hvad sätt visse politiske iakttagare funno för godt att använda ordet folket. Vilade dem till last, att de stympade det begrepp, hvilket i sagde ord vunnit uttryck, och att de derefter åt det förfalskade myntet häfdade en betydelse, för hvilken allt annat blef detsamma som noll. Vederbå ande samtida gaf oss ofördröjligen svar, deruti b.and annat förekom det påståendet att vi öppnat en strid om ord. Härtill hafva vi intet att svara; vi blott anteckna det ganska anmärkningsvärda yttrandet. Då deremot vår aktade samtida uppehöll sig med att visa, hurusom ordet folket kunde ega en både vidsträcktare och inskränktare betydelse, hoppades vi, att dessa riktiga anmärkningar skulle mynna ut i något yrkande, det han i det af oss anförda yttrandet användt ordet i dess vidsträcktare eller vidsträcktaste betydelse. Detta skedde emellertid ej. Tvärtom bekräftades helt öppet, att det sätt, på hvilket vi fattat ordets mening varit det riktiga. Hela talet om de olika betydelserna af ordet folket, afsåg blott ett erkännande af, att de samhällsklasser, hvilka, enligt vår samtidas åsigt, icke kunna tillerkännas rätten att inberäknas i folket, när detta fattas såsom ett statsrättsligt begrepp, likväl kunna höra dit, då fråga är om nationaliteten — d. v. 8. att vår konung, våra ombetsmän m fl. icke kunna påstås vara turkar eller kineser, utan verkligen få lof att inberäknas bland svenskarne! Detta är emellertid det enda, hvilket vår samtida sunnit sig kunna medgifva. Längre har han icke kunnat gå. Han förklarar med bestämdhet, att embetsmännen ifrån att hafva varit konungarnes tjenare och förrättningsmän, nu till stor del öfvergätt att i samma egenskap subordinera under folket ; han upplyser, att denna ändring försiggått i mån af den kommunala sjelfstyrelsens utveckling, då nämligen kommunale tjenstemän, som icke egentligen kunna kallas statens tjonstemän uppkomma; han anmärker, att samma förhållande eger rum i fråga om kyrkans tjenare; och etter att hafva påpekat, huruledes hav med prisvärd storsinthet underlåtit att nämna hela skaran af desse folkets förrättningsmän med det veljest äfven nyttjade ordet tjenare, tillägger han slutligen med den mest ötverraskande öppenhjertighet, att det uttryck, vi klandrat, så mycket mindre bort missförstås, som det hufvudsakligen afsett landtmannapartiets, böndernas, ställning till ombetsmannaständetoch velat visa, hurusom här icke rådde någon större ovilja än att hon lätteligen kunde utjemnas, derest det senare atåndet rätt uppfattade sin ställning. Vi äro vår samtida tacksamma för det han med denna öppna bekännelse bragt frågan på det klara och ställt sakerna i deras rätta ljus. Nog kunna vi försäkra, att vi icke -missförstått det der uttrycket, vid hvilket vi sökt fästa allmänhetens uppmärksamhet, vi förstodo mer än väl dess dolda mening — men vi hade verkligen icke vågat hoppas, att vederbörande skulle tillåta sig så oförtäckt yppa den. Nu är emellertid aetta gjordt; vi veta nu, utan att behöfva anlita gissningar eller bygga slutsatser, att vår samtida med folket menar landtmannapartiet, anser embetsmännen såsom dettas tjenare samt finner desse embetsmän först då hafva riktigt fattat sin ställning, när de utan knot, knarrighet och snäsor ställa sig sina herrars nådiga vilja till efterrättelse. Som man ser, finnes i detta system ingen annan plats för konungen än bland embetsmännen. Hvad vår grundlag i denna fråga kan ega att förmäla, tillerkänner således vår samtida, oaktadt våra påminnelser, intet vitsord, ingen vigt. Han fortfar med sitt tal om -solkets förrättningsmän. Desse, upplyser han, ha visserligen fordom varit konungarnes tjenare, men hafva genom den politiska utvecklingen bragts öfver i folkets tjonst. Och der äro de nu, Vi tillåta oss att påpeka oriktigheten i påståendet om den nämda förflyttningen. Vårt tolks utveckling visar oss en fortgång i dess politiska lif från den ståndpunkt, det först såsom slägtgrupper innehade, till den, hvilken födde dess landskaps-författning, och hvilken sedermera efterträddes at en riks-författning, under hvilken riket allt mera framträdde säsom ett öfver landskaperna höjdt begrepp, för hvars förverkligande desse landskaper fingo offra sin sjelfständighet och ursprungliga betydelse. Det är under detta skede konungadömet, från stamhöfdingens och oflerprestens inskränkta område, småningom utvecklar Big till en magt, som jemte sig erkänner intet be