Göteborgsposten – 4 november 1873, sida 1

och jag skulle önska, att hon intoge min plats. Hon älskar dig och skall göra dig lycklig. Då jag varit död ett år — huru underligt detta låter! — önskar jag att du gifter dig med Sylvia. Hon skall tala med dig om mig och skall trösta dig i din sorg och skall i sinom tid intaga min plats, Roy. Jag skall ej bli svartsjuk. Lofva mig nu detta, Roy! — Jag kan ej! Bernice tog hans hand i en af sina. IIon fattade äfven Sylvias hand, Den brottsliga qvinnan skulle ha dragit den tillbaka, men dessa kalla tunna fingrar omslöto hennes och drogo hennes hand till Chetwynds och lade den i hans. — Jag gifver er båda min välsignelse, sade den svaga stämman. Sylvia, var god och trofast mot honom! Roy, min man, min älskade, min — Säg far och mor — St. Kilda — Rösten tystnade; den hand som omslöt Chetwynds och Sylvia Monks blef plötsligt kall och stel. Marquisen störtade upp. .En obeskriflig förändring visade sig i det lilla bruna ansigtet. Ögonen voro stela och glasartade, läpparne fortfarande skilda åt och ett småleende liksom fastfruset på dem. Chetwynd uppgaf ett anskri och sprang till dörren, ropande på läkarne. De befunno sig straxt utanför och skyndade in. Doktorn från London kände på den unga qvinnans puls och tillslöb ömt de stela ögonen. — Hon är död! sade han högtidligt. Miss Monk uppgaf ett gällt rop och föll i konvulsio