Göteborgsposten – 4 november 1873, sida 1

— Ånnej, svarade Monk kallt, i det han tog plats nära sin syster; jag väntade det, förstår du väl. Miss Monk bleknade. — Huru kunde du vänta, att hon skulle dö? frågade hon otåligt. Hon var ej sjuk då du reste. — Icke? Nå men jag kände dig, förstår du, och visste att hon stod dig i vägen. Det var derföre lätt för mig att förutsäga hennes öde. s Miss Monk gjorde en befallande åtbörd med sin hand och utropade: — Tala aldrig mer till mig på detta sätt, Gilbert! Bernice dog af feber. Doktorerna skola säga dig det. Våga ej inför mig hänsyfta på något, som står i strid med deras omdöme. Nå har du beställt dig sorgdrägt i London? frågade hon i förändrad ton. Jag beställer nu min. Hvilken barbarisk vana det är att gå svartklädd, derföre att man förlorat en vän! Svart är särskildt för mig en föga passande färg — jag ser förskräcklig ut i svart drägt. Jag har bedt min modehandlerska välja en sorgdrägt af det mer lätta slaget, och jag ämnar bära hvita spetsar kring halsen och handlederna. Är det ej i Kina som man begagnar gult till sorgfärg? Gult passar också mig så bra. Jag kunde nästan önska, att jeg vore en kinesisk qvinna för detta enda tillfälle! tillade miss Monk och skrattade tvunget. (Forts.)