Göteborgsposten – 4 november 1873, sida 1

——— i böter, dömas till fängelse eller straffarbete må ju medgifvas verkligen vara allt för starkt. Det torde då icke kunna lyckas att från de mindre samhällena hemta några bevis för folkets suveränitet. De kommunala embetsmännen tillhöra folket inom kommunen, lika ovilkorligt som statens embetsmän folket inom staten. Och så långt ifrån att desse kommunale embetsmän, efter vår samtidas utsago, icke egentligen kunna kallas statens förrättningsmän, är det tvärtom i de fleste fall just detta de äro och kunna kallas. Hela mängden af våra landtkommuner eger knappast andra förrättningsmän än statens. Och hvad stadskommunerna angår, torde icke behöfva anföras K. M:te resolutioner på städernas besvär d. 8 juli 1720 och d. 16 okt. 1723 tör att styrka, hurusom äfven der, frånsedt de vid desse kommuners enskilda hushållning anställde tjenstemännen, ett nästan likartadt förhållande eger rum; städernas magistrater sortera ju såsom exekutiv myndighet direkte under konungens befallningshatvande, deras domarekårer inbegripas under 36 58 Regeringsformen och deras chefer utnämnas af konungen. Vår kyrka är statskyrka, dess erkebiskop, biskopar och öfrige embetsmän, äfven de, som genom sina beställningar äro fästade vid kommunerna, ingå samtoch synnerligen i statens tjenstemannaorganism. Och de kunna detta helt enkelt derför, att, som vi sagt, både kyrka och kommun ingå i staten. De menskliga samfundsförhållandena hafva emellertid blifvit betraktade ätven från en annan ståndpunkt än vår. Ekonomisterna hafva gjort dem till föremål för tänkande från realistisk ståndpunkt. Samhället är för dem grundadt på förhållandet at arbetets fördelning, och hela samhällsskalans sammansättning beroende på utbytet af tjenstor och desses olika värden. Hvar oah en betalar alla andra — och dermed punkt. Embetsmannen, den högste som den lägste, säljer produkterna af sin arbetskraft till sina medborgare likasom desse till honom produkterna af sin; priserna bero på förhållandet emellan tillgång och efterfrågan. Den ene medborgarens verksamhet vid dombordet, på predikostolen eller katedern motsvaras at den andres på handelskontoret, i verkstaden eller på tidningsbyrån, och då en hvar tillbyter eig af de öfrige de resultater af deras verksamhet, hvilka för honom äro at nöden, får hvar och en hvad han behöfver. Så tjena alla hvarandra, utan att någon är den andres tjenare. Alla äro lika goda, alla kunna tacka hvarandra, den ende, som icke försvarar sin plats, är den, som är trög och lat. Desse två föröfrigt så olika riktningar öfverensstämma dock med hvarandra deruti, att de icke vilja sätta en samhällsklass såsom tjenare åt de öfrige eller framställa somliga medborgare såsom de andres förrättningasmän?. Begge hafva härutinnan, hvar bedömd från sin ståndpunkt, fullkomligt rätt. Men till ingendera af dem bekänner sig vår samtida. I en tid, då tjenstebjonsstadgan är en öfvervunnen ståndpunkt, hvilken tiden sprungit om; i dagar, då äfven den enskilde upphört att ställa sig som herre öfver de personer, hvilke hos honom ega anställving, och i hvilke han ser mindre tjenare än lika berättigade personligheter, hvilka finna sitt intresse vid att ställa sin arbetskraft till hans förfogande — i samma dagar uppbjuder berörda samtida all sin förmåga för att kunna få den ena samhällsklassen ansedd som den andras tjenare, att återföra vårt samhällslif till de forna förhållanden, under hvilka. riket oaflåtligt kastades mellan partier, af hvilka hvart och ett sökte att sjolst komma sig upp för att sedan få förtrycka de öfrige, att sjelft blifva herre för att derefter få med lust se de ölrige som tjenare vid sina fötter! Och tror sig den, som så gör, hädanefter kunna dåra någon med talet om sin frihetskärlek? Tror han oss icke hafva hört nog för att begripa, på hvad sätt han fattar frihaten? Han som nyss förklarade högern i franska nationalförsamlingen samvotslös, för den händelse den skulle, begagnande sig af sitt flertal, upprätta monarkien, — på samma gång han tillerkänner venstern i danska riksdagens ena kammare, på grund af sina åtta rösters majoritet, obetingad rätt att styra och ställa som den vill med sitt lands regering; han som anmanar Chambord att i högerns möjliga flertal icke tro sig förnimma Frankrikes röst, på samma gång han hotar Danmarks konung med den mest objelpliga undergång, för så vidt denne skulle hysa samma mening i fråga om mindretalet i sitt lands riksdag — tror ban sig behöfva gifva oss flera illustrationer