Göteborgsposten – 4 november 1873, sida 1

Å2U. Ir rättigadt, och som i solket ser sin enskilda egendom. Konungen är mer eller mindre all magts upphof och rikets embetsmän äro hans tjenare; åt hvem han vill anförtror han rikets värf. Aldrig blef dock sjelfherrskare-dömet fullt införlifvadt med vårt folks åskådningssättStändiga slitningar och strider uppstodo, aflösande hvarandra. Särskilda samhällsklasser eller deras ledare rycktes oaflåtligt med konungamagten om väldet; än var konungen blott en namnstämpel, än betydde folket och dess representanter ingenting. Det är under desse hvälfningar det moderna s ta ts-begreppet ändtligen gör sig gällande. Öfver den mera geografiska enhet, som betecknats af riks-idöen, höjer sig statens id; öfver så väl konungamagt som folkmagt ställer den staten och krätver för sitt förverkligande i sinneverlden af både folken och derås regenter, att de, med uppoffring af hvarje fordran på ett exklusivt berättigande, hvar i sin mån må söka på lagbestämdt sätt verka för det allt omslutande helas väl. Den tillåter icke längre konungarne att upprepa fjortonde Ludvigs: staten är jag — men den tillerkänner hika litet folket rätt att usurpera detta stolta uttryck. Den medgifver icke konungarne rätt att i embetsmännen se sina tjenare eller förrättningsmän; men den frånkänner lika afgjordt folket denna törmån. Den ser i konungen och folket, gemensamt, bärarne af statsbegreppet, och i den förre sin enhets högste personlige representant; den tar embetsmännen omedelbart i anspråk såsom sine organer, och den ställer såväl på dem som på öfrige medborgare krafvet, att de såsom medlemmar af de mindre organismer (hos 088: länen, kommunerna), genom hvilka folket i och för sig utöfvar detsamma äliggande funktioner, skola iakttaga en för staten gagnande förnuttig verksamhet. Det sanna realiserandet af stats-iden utgör ännu de odlade folkens högsta politiska mål. Huru den fattas, på hvad sätt den förverkligas, afhänger dels af historiska förhållanden, dels af den grad utaf politiskt sjelfmedvetande, till hvilken de olika folken hunnit, och utvisas för hvarje särskildt folk af dess stats-författning. Detta är gången af vår politiska utveckling. Icke till folket, utan till staten har den öfverfört konungarnes forna magt. Vi torde icke behöfva med citater ur våra grundlagar styrka detta påstående. Dess sanning måste vara känd af enhvar. Vår samtidas försök att på det förut anförda sättet få embetsmännens ställning ändrad, strider således emot all historisk sanning Jikasom mot all statsrättlig logik. Det finner icke heller något stöd i den åberopade kommunala sjelfstyrelsen, intet i kyrkan. Lika mycket som staten står öfver kung och folk, hvar för sig tagne, står ätven det mindre samhället såsom en idell enhet öfver de invånare och den styrelse, af hvilket det består; men dessa mindre enheter äro dock icke skiljda från staten, utan ingå i dess organism såsom lefvande faktorer. Vår statsförfattning har icke fattat den kommunala sjelfstyrelsenså som de franska eller spanska kommunerna stundom fattat och sökt utföra sin; våra kommuner veta sig tvärtom tillhöra staten, de lyda dess lagar och fungera på det af staten dem anbetallda sättet antingen omedelbart eller genom sina representanter. Deras förrättningsmän ega tillvägagå endast i enlighet med statens lagar, och se sina herrar icke i folket inom kommunen, utan i kommunen sjelf, för så vidt denna såsom organ ingår i staten och handlar i öfverensstämmelse härmed. Kyrkans eller församlingens tjenare intaga enahanda ställning till kyrkan eller församlingen. Den kommunale tjenstemannen, helt enkelt, kan icke vara folkets inom kommunen tjenare, ithy att detta då ovilkorligen öfver honom skulle ega husbonderätt och kunna med fullt fog ålägga honom att utföra saker, hvilka, änskönt fördelaktige för kommunen, dock kunde stå i strid med statens intressen; den pligt att vägra verkställighet af dylika beslut, hvilken nu åligger honom, vore naturligtvis en absurditet för så vidt den beslutande vore hans herre. Och hvad skulle väl, under samma törutsättning, t. ex. den af kommunen valde domaren hafva att invända, om en af hans husbönder folket, möjligen under ransakning för en eller annan misstänkt gerning, tyckte, att hans tjenare på domstolen toge sig för stora friheter och afbröte dem på ett eller annat sätt? Man är ju en gång icke van vid att tåla för mycket af sin betjening, och att af denna slås