Göteborgsposten – 31 oktober 1873, sida 1

hennes munterhet, att lord Chetwynd nalkades henne med en obestämd oro för hennes skull. Under den nästa halftimman förlorade marquisen knappt ett ögonblick sin unga hustru ur sigte. Hon var medveten af hans ständiga granskning och visade sig öfverdrifvet glädtig. Ända till denna afton hade hon vanligen varit skygg och tystlåten, men nu skämtade hon lika fritt och otvunget, som om hon ej haft andra åhörare än de gamle fosterföräldrarne i St. Kildas prestgård. Det var den dryck miss Monk gifvit henne, som verkade stimulerande på hennes hjerna. Lord Chetwynd var mer orolig än glad öfver denna märkbara förändring hos Bernice. Hennes låga, glädjelösa skratt pinade honom. Han visste att i trots af hennes uppsluppna glädtighet det ej stod rätt till med henne. Han var i begrepp att tilltala henne, då hon med en skämtsam anmärkning vände sig ifrån den grupp af beundrande lyssnare, som samlat sig kring henne, och gick bort till kaminen, der hon sjönk ner i en stol framför elden samt började häftigt skälfva. — Åh, hvilken förfärlig kyla! mumlade hon, i det hon till hälften kröp ihop framför brasan. Det var som en isande fläkt från nordpolen! — Bernice, utbrast marquisen med oro, är du sjuk? Du ser så besynnerlig ut och talar så sällsamt — Bernice höjde sina ögon mot honom, och det låg ett egendomligt, medlidsamt uttryck i dessa glänsande ögon. Hennes blekhet hade någonting förfärande.